För ovanlighetens skull så stod jag igår i hejaklacken istället för att springa Lidingöloppet. Jag har annars själv sprungit loppet de senaste fyra åren med en andraplats som bäst från 2011.
I år valde jag att lyssna på kroppen. För fem veckor sedan sprang jag ultravasan på 90km och det slet hårt på mig. Jag har därför mestadels vilat och tagit det lugnt med träningen efter det loppet. Det var först förra veckan som jag började komma igång lite lätt med träningen. Min kropp är därför helt enkelt inte redo att då dunka på med ett 30km lopp. Det hade troligtvis gjort mer skada än nytta.
Men jag lovar att jag var bra sugen. Jag hade till och med en startplats så det var rätt tufft att ändå åka ut till Lidingö igår med vetskapen att jag nu enbart skulle vara åskådare. Att vara åskådare ska dock inte underskattas. Vilken motivationskick som det gav. Det är nästan så att man blir mer sugen att springa då man bestämt sig att inte springa, visst är det märkligt?
Nu är jag i alla fall mer sugen att träna ännu hårdare och få anta nya utmaningar. Har redan börjat kolla efter nya spännande mål att anta redan i höst.
Langade dricka åt Johanna vid Karins backe. Tog sedan chansen att iaf känna på stämningen genom att springa på banan tillbaka och heja på de som sprang.