Under förra veckan hände något mycket tragiskt och som jag har varit tveksam till att skriva om. Men jag gör det nu ändå då jag tror att detta tragiska kan ge oss alla en tankeställare.
En vän till både mig och Therese från tiden när vi pluggade i USA omkom i en olycka i bergen under en löptur. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa vad som hänt och förstå att han nu inte längre finns med oss.
Han befann sig i Sydafrika och skulle iväg på en kortare löptur.
Han var ensam och är van att ofta springa själv. Han är dessutom en riktig duktig löpare som sprungit runt i massvis av olika berg och under den senaste månaderna har han rest runt på massvis av vackra platser för att uppleva naturen. Han älskade att springa i storslagen natur i bergen och var van att springa ensam.
Men den här gången kom han aldrig tillbaka. Istället hade han maximal otur. Han måste ha ramlat vid någon klippa och sedan fallit olyckligt ner i vattnet. Han hade nämligen drunknat när de hittade honom.
Även om jag själv inte har träffat honom på flera år och inte direkt haft någon kontakt, så tar jag det väldigt hårt. Framförallt blir det så påtagligt då han omkom genom det jag själv älskar mest. Att springa i vacker och storslagen natur. Det skulle likaväl kunnat vara jag. Jag har själv sprungit ensam på många olika platser och älskar att springa i berg, fjäll och tuffare natur.
Den här händelsen kommer ändå inte få mig att sluta springa i bergen. Däremot så får man en större respekt. Det är lätt att bli naiv och tänka att det aldrig kommer hända mig. Bara köra på utan någon eftertanke. Jag har själv gjort en del dumdristiga grejer som skulle kunnat sluta illa, så gäller att ändå tänka efter och se riskerna innan man bara kör på.
Den här händelsen har även fått mig att reflektera. Det är så lätt att bara köra på med alla sina måsten utan att tänka efter. Att man stressar från det ena till det andra och tiden bara rinner iväg. När man minst anar det så kan det värsta hända och allt bara ta slut alldeles för tidigt.
Det gäller att därför ta vara på de små ögonblicken och ibland stanna upp och reflektera.
Lever jag livet som jag verkligen vill? Prioriterar jag verkligen tiden på det som betyder mest? Uppskattar jag de där små ögonblicken i vardagen som får mig att skratta och le?
Patrick Sjöberg skrev den 11 februari, 2017
❤️ Så sant man skall leva i nuet och gör det man brinner för men föralldel tänka efter för njut av livet och tro på sig själv 🏃❤️ Tragiskt när det händer 💔
lena ericson skrev den 12 februari, 2017
Jag har en jobbarkompis som drabbades av ALS för 1 år sen ca, eller rättare sagt fick diagnosen då. Hon är jättedålig och sitter redan i rullstol 😓Det får en också att tänka efter lite. Och att man kanske ska vara lite tacksam ibland. Kram