Som löpare blir det lätt att man oftast springer ensam. Ibland kan det vara skönt att få springa i sina egna tankar och i sitt egna tempo, men om man vill få kvalité på träningen så gör det stor skillnad att få sällskap. För att utvecklas som löpare så gäller det nämligen att också våga tänja sina gränser och det blir mycket lättare tillsammans med andra. Det är annars lätt att bli bekväm och så fort det börjar bli lite jobbigt så saktar man ner på tempot, men med sparring så ger man inte alls upp lika lätt.
Jag har under helgen befunnit mig i Sandviken för att hälsa på min sambos syster och mor. På schemat stod det planerat att jag skulle köra intervaller – något som jag inte alls var sugen på att köra på egen hand. Som tur var fick jag med mig min sambos syskon son Emil som är en lovande fotbollsspelare. Det visade sig att vi var riktigt jämna på intervallerna och det gjorde susen. Det var länge sen som jag pressade mig så hårt och jag lyfte verkligen mig själv ett snäpp. Hade jag kört passet på egen hand så hade jag aldrig orkat hålla samma tempo. Så stort tack till Emil för sparringen!
Även om man inte är jämna så får man ut mycket mera av ett intervallpass genom att köra tillsammans. Man kan då till exempel springa 60 sekunder bort, båda ser sedan till att stanna och vila på det stället man hamnar. Efter omkring 30 sekunders vila så springer man tillbaka, vilket innebär att den ena blir jagad och den andra får jaga. På så sätt får båda mycket mer sparring på träningen även om man inte är på samma nivå.
I våra löpargrupper jobbar vi mycket på detta sätt så att alla ändå kan hålla sitt egna tempo även om man är på olika nivåer. Om du känner att du också vill få mer sparring och sällskap på träningarna så borde du verkligen se till att vara med i vårens löpargrupper. Vi startar om snart enbart en vecka.
Jag och Emil som är trötta och glada efter dagens tuffa intervaller!