Har ni känt den den där känslan när löpningen bara känns så lätt och att man nästan bara flyger fram? Man känner sig stark, oslagbar och att man nästan inte kan bli trött?
Precis denna euforiska känsla hade jag under dagens bergslopp som blev 18km och 900 höjdmeter ren löparglädje i Spanien. Var väldigt förvånad att kroppen kändes så pigg och stark. Jag som inte ens hade tänkt att tävla på ett tag framöver och innan lägret som startade förra lördagen hade jag knappt sprungit på 5 veckor. Enbart några lättare joggingpass samt de pass där jag coachat våra löpargrupper.
Tävlingen var inget som jag direkt hade planerat. Det var vår spanska guide Simon som tjatade till sig en plats av arrangörerna i torsdags och på något unikt sätt lyckades han få en plats till mig trots loppet varit full sen typ september. Detta också helt utan min vetskap. Så jag hade direkt inte något val. Hade varit rent av oförskämt att tackat nej när han jobbat så hårt för att få platsen till mig.
Innan start hade jag inga förväntningar utan skulle bara göra mitt egna lopp. Loppet startade med att man skulle ta sig uppför en topp (vilket innebar ungefär 6 km enbart uppför), sedan skulle vi runt ett berg och så ner igen. Det innebar alltså många höjdmeter uppför så väl som utför.
Jag försökte öppna klokt och inte gå ut för hårt då det var många höjdmeter som väntade. Men när backarna väl kom så orkade jag tuffa på i samma tempo. Jag sprang om flera tjejer, killar och tog placering och placering. Det var många som gick i de tuffa backarna, men jag hade energi att fortsätta springa på i samma tempo.
Plötsligt kom vi upp till banans högsta punkt och jag blev förvånad att det inte kändes jobbigare. Nu väntades knixiga utförsbackar, underbara stigar längs bergskanterna och jag fullkomligen njöt. Såg inga tjejer i närheten, men hade inte heller någon koll på min placering. Så jag körde på i mitt temp och allt kändes bara så lätt. Jag sprang med ett stort leende då kroppen svarade så bra.
Sista kilometrarna var riktigt branta och svåra rakt utför. Jag fick jobba väldigt hårt för att överhuvudtaget stå kvar på benen. Men jag lyckades och snart kunde jag skymma målgången.
Till min stora glädje ser jag sen mina två syskon och min far på upploppet och hör min lillasyster Lotta skrika ”Du är första tjej. Du vinner”.
Jag trodde inte det var sant. Hur gick det här till? Jag känner mig knappt trött?
Det var en häftig känsla att springa sista biten över mål. Folk skrek, hurrade och speakern skrek desto högre. Fick även springa över ett vinnande band i mål och det var en underbar känsla. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vinna loppet. Jag som knappt hade tränar inför loppet.
Jag förstår fortfarande inte hur kroppen kunde kännas så lätt trots att jag inte sprungit så mycket på sista tiden. Däremot så har jag tränat mycket annat och framförallt kört mycket styrka. Det har blivit många intensiva, tuffa och riktigt jobbiga styrkepass som verkar ha gett en bra effekt. Många av dessa pass har även blivit filmade och kommer finnas i vår träningsbank som kommer i januari.
Nu sitter vi på flyget påväg hem och jag känner mig helt slut, glad och nöjd efter denna underbara vecka. Extra stort tack till vår guide Simon Gfeller som hjälpte oss under lägret samt fixade startplatsen till mig.
Marie Rydefalk skrev den 19 november, 2016
Grattis Petra👏👊 och tack för att du är en så bra inspiratör och glädjespridare 😊