”För att bli en riktigt snabb löpare måste man lära sig att springa långsamt”.
Jag har upptäckt att många löpare har svårt att springa långsamt. Det blir lätt hänt att man oftast springer sin vanliga runda i samma tempo och det inte är så stor skillnad på passen. Men för att utvecklas gäller det att variera träningen. Då gäller det att springa riktigt fort på de passen som är tänkt att vara hårda (som tex. intervallpassen) men att sedan på detta köra väldigt lugnt däremellan. Många gör framförallt felet att de springer för fort på långpassen och ligger nästan i sitt tävlingstempo. Risken är då att man istället endast bryter ned kroppen och får svårt att springa riktigt hårt på de tuffare passen. Tillslut hamnar man i någon form av mellanmjölksträning.
Ett långpass går istället ut på att vänja kroppen och framförallt leder och ligament att vara ute länge, för det spelar inte tempot någon roll. Springer du för fort tar det bara längre tid att återhämta sig och kommande pass blir lidande. Bättre att ta det lugnt när man springer långt och sedan kunna springa riktigt fort när det är intervaller.
När jag springer långpass ligger jag därför på ett tempo mellan 5-5:30min/km. Det är ungefär 1min -1,5min långsammare än mitt marathon fart. Är inte så noga med hur fort jag egentligen kör utan ska mest kännas lugnt och behagligt. Fridfullt och ingen hets.
Denna filosofi är något som jag framförallt delar med skidåkarna då de är väldigt duktiga att skilja på lätta och hårda pass. Förra hösten fick jag möjligheten att hålla föreläsning för skidåkarna samtidigt som jag också fick chansen att följa med dem på ett längre långpass och om det gick långsamt. Det här med tempo var inte så viktigt utan det var viktigare att vara ute i minst två timmar. Vi skulle bestiga en topp och stundtals gick vi till och med upp på fjället. Ändå springer många av skidåkarna snabbare än mänga av de främsta löparna. Vi löpare har nog mycket att lära oss från dem och till att börja med lära oss springa långsamt.
