Varför har vi människor så svårt att vara nöjda med sina prestationer? Varför måste vi göra underverk för att vara helt nöjda? Det är ju omöjligt att kräva det av sig själv varje gång så då får man aldrig vara nöjd om kraven är för höga.
Efter Göteborgsvarvet så mötte jag flera deltagare som inte var helt nöjda. Vissa hade till och med slagit personbästa med 5 minuter, 7 minuter eller 10 minuter men var fortfarande inte nöjda. Men herregud, hur kan man inte vara nöjd över det? För det först så är det en enorm förbättring. Det är väl sedan bättre att slå personbästa fler gånger och med färre sekunder än att göra en tid som sen nästan blir omöjlig att slå?
Många av oss är för dåliga med att belöna oss själva. Vad lönar det sig till att aldrig få vara nöjd? Det gör enbart att löpningen inte känns lika kul. Det viktigaste är väl ändå att tycka det är roligt att springa så att man fortsätter med det tills vi blir gamla? Då gäller det att också lära sig att vara nöjd för prestationer som inte är underverk. Springer du dessutom fortare än vad du någonsin gjort då måste du vara nöjd även om det enbart är någon sekund förbättring. Det viktigaste är ändå att slå sig själv.
Jag sprang igår själv 4 minuter långsammare än mitt personbästa. Jag kände mig ändå nöjd då jag klarade hålla ett jämnt tempo och till och med öka på slutet. Jag hade dessutom riktigt roligt under loppet och njöt. Det är inte tiden som är det absolut viktigaste för att man ska vara nöjd. Det är istället känslan och glädjen i att kunna springa. Det är detta som gör att du vill fortsätta att springa hela livet. Inte för att du en gång i tiden har gjort en snabb tid.
Två nöjda brudar efter gårdagens lopp!