Idag har jag kört ett riktigt hat-kärlekspass som bestod av 10 x 1000 m med 1 minut vila. Det slet hårt och framförallt sliter det på psyket att köra så många repetitioner av samma intervall där man redan är helt slut efter 3 stycken. Passet blev inte heller roligare av att jag sprang på en sträcka fram och tillbaka. Samtidigt som jag verkligen inte gillar passet så tycker jag ändå om det, speciellt om kroppen svarar och vill springa. Jag gillar att komma i en rytm där man pressar kroppen till det yttersta, där man får se hur mycket man klarar. Att springa på som ett ånglok och enbart fokusera på en sak – att ta sig framåt. Idag hade jag dessutom en riktigt bra dag och snittade alla på 3,30 – sista intervallen hade jag dessutom 3,22. Dessa dagar är det kul att springa trista intervaller.
Ett sådant här tufft pass kör jag dock inte alltför ofta, hade jag gjort det skulle jag nog inte känna samma löparglädje. Jag måste känna för det här typ av passet och ha lust för att utmana mig själv. När jag till exempel är stressad och har mycket i huvudet så funkar det inte för mig att kör ett enformigt pass som detta, då behövs mer variation och då föredrar jag att istället springa någon form av fartlek.
Egentligen är det väl helt sjukt att man utsätter kroppen för dessa påfrestningar, men jag antar att kicken man får efter ett tufft pass vinner. Idag har jag känt mig extra glad och stolt. Jag tog mig igenom ett hat-kärlekspass!
Efter passet var jag noggrann att få i mig ett återhämtningsmål med banan, ägg och nyponsoppa. Viktigt för att minska infektionsrisken och förbättra återhämtningen.