Johanna Nilsson är platschef och ledare för Luleå Runacademy. Johanna är långdistanslöpare och med bland andra en 45e plats från årets New York marathon där hon för första gången sprang under 3 timmar och en 9e plats från årets Lidingöloppets 30 km. Johanna brinner för löpning och hittar ständigt nya ljusglimtar. Att bo i Luleå och vara löpare kan dock vara tufft. Här är det vinter med kyla och snö från november till april. Men det går om man vill och enligt Johanna så gör det att man enbart blir ännu starkare som löpare. Häng med Johanna på lite vinterlöpning!
Det är en vit och krispig strålande fräsch morgon i den norra delen av vårt land. Det är någons födelsedag, någons dödsdag och någons glädjedag. Med andra ord en helt vanlig dag på en plats där vi har vinter från november till april. Det är en stor variation i vårt land liksom i de liv vi människor lever. Ut genom fönstret brer mörkret ut sina vida vingar men inne i hjärtat är det varmt och skönt. I pannlampans sken är det aldrig ensamt och känslan av att inte veta vad som befinner sig utanför är både skrämmande och spännande..
Just nu.
Det är tyst, svart och endast skenet från pannlampan lyser upp området runt mina fötter. Spår av renar och kanske en älg syns i den mjuka nysnön. Just i detta nu är jag helt utelämnad i händerna på naturen. Jag vinklar upp lampan och det svarta får mig att tappa fotfästet men det gör inget ty det finns inga fiender i närheten.
Jag bor i den norra delen av Sverige och närmare bestämt i Luleå, här jag är ledare och platschef för Runacademy. Jag brinner för löpning, älskar känslan av att bli så skönt tillfredställd som löpningen gör mig. För mig är det aldrig jobbigt om vintern utan jag har lärt mig att hitta glädjespiror i alla årstider och i alla väderlekar. Jag har låtit mina stela löparben strutta fram över skoterleder en tidig morgon med pannlampans sken, längs efter isiga och skrovliga cykelbanor med hundens sällskap eller knöliga skidspår förvisad av arga skidåkare. Jag har haft sällskap av månen och gatlysenas sken och jag har haft sällskap av ljudet av mina egna hjärtslag. Jag har utvecklats och insett hur stark vintern gjort mig. Jag har lärt mig älska i det liv vi lever i som stundom är en prövning.
Allt slit under vintermånaderna, som egentligen aldrig känns motigt mer än just i begynnelsen av den stela och trötta kroppen som är svår att väcka men som vaknar till efter att endorfinerna dansar runt i kroppen. De tidiga mörka morgnarna, de tvåsiffriga minusgraderna och solens frånvaro. Hur den lämnar mig kvar så där, men hur den tvingas med sin långa näsa, ta del av ett JAG som är starkare än när den svek mig i höst. Hur den inte får vinna över mig. Hur jag inte ger upp, när det är lätt att göra det. Mål som jag har som ändå inte tar över utan hur det än går kommer göra mig starkare. Hur blir du starkare?
Vi i Luleå har prövat våra vingar och det är inte alltid lätt. För en vecka sedan var det snorhalt ute men jag lyckades att hitta mjuk och fluffig snö, mjuk som sockervadd under löparskorna, så vi kunde jobba med hjärtats slag och ojämnheternas styrka för fotleder och muskler. I veckan hade vi Petra på besök och hon fick ta del av den underbara vinter vi kan ha, när den är som bäst.
Sådana här dagar vill jag bara ta hela vinterns existens i min famn och krama om den. Jag vill tacka den lyckliga stjärnan, trots att den är milslångt ifrån mig och jag vill plocka fram känslan av de 4 minuters intervaller på skidspåret som ger ifrån sig en känsla av att något är övervinnerligt, men ooo så tungt.
Om vintern blir vi starka.
Om våren prövas styrkan.
Om sommaren plockas gnistran fram och endast minnet av vintern ger svalka till svettig hud.
Om hösten ruvar skuggan .
Mot nya mål och mot Stockholm marathon 2015. Hänger du med?
