Ultravasan 90 kilometer, en känslosam upplevelse!

Anna Hedlund Wallström platschef för Runacademy i Skellefteå genomförde för första gången Ultravasan tillsammans med Anna Morén samt Magnus Holm och Josefin Granberg från Piteå. Anna och Magnus beslutade sig för att följas åt hela loppet! Att springa hela 90 kilometer är en utmaning såväl fysiskt som psykiskt. Nu har de fått några dagar att smälta upplevelsen. Med en ömma kroppar men glada hjärtan delar idag Anna med sig av deras upplevelse.

Hur hade sista dygnets förberedelser gått och hur kändes det att stå på startlinjen?
Sista veckan trappade jag ner rejält på min träning. Det blev två korta pass på ca 5-6 km för att hålla igång benen, samt ett styrkepass. Men sedan vila efter onsdag
Försökte dricka mer än vanligt och jag drack Sportresorb varje dag sista veckan. Jag hade skrivit en packningslista som jag noga gick igenom så jag inte hade glömt något viktigt.
Att äntligen få ställa sig på startlinjen klockan 05.00 i Berga by i Sälen var magiskt. Jag hade klivit upp klockan 01:45 på natten med få timmars sömn, men tröttheten var som bortblåst. Med fjärilar i magen gav vi oss iväg.

Hade ni några svackor under loppet och hur tog du dig igenom det?
Förvånansvärt fick jag aldrig någon tung dipp. Energimässigt kände jag mig glad och pigg. Det kändes fantastiskt att få vara med om denna upplevelse. Trots att regnet öste ner var det bara framåt som gällde. Visst började det göra ont i kroppen, framförallt i fötter, fotleder, lår och höfter. Men tack vare att både jag och Magnus hade samma positiva inställning, att vi skulle klara detta tillsammans så gick det bra.

Magnus var en enorm trygghet. Han är lugn och hans positiva uppsyn på att vi skulle klara det här hjälpte otroligt mycket! Ibland pratade vi för att få tiden att gå och ibland var vi i vår egen bubbla. Kilometer efter kilometer betades av. Under alla dessa timmar som vi följdes åt så kände jag en enda stor tacksamhet mot Magnus och vilken fantastisk vän han är.

Hur var känslan när du gick i mål?
När vi hade 20 kilometer kvar sa vi nu är det mindre än en halvmaraton kvar! När vi hade 10 kilometer kvar sa vi 1 mil det är ju ingenting! Plötsligt ropade någon i publiken till oss, ”Nu kan ni sluta räkna mil, för nu är ni nere på kilometer.”

När vi kom till upploppsrakan var känslan fantastisk! Jag tittade på Magnus och sa, ”Hur pigg är du? Orkar du med en spurt?”. Vi bestämde oss för att springa in i mål tillsammans och under tiden vi spurtade in i mål kikade jag på Magnus och såg att han också hade tårar i ögonen. Speakern ropade våra namn i högtalaren och att vi sprang för Runacademy. När vi passerade mållinjen kramade vi om varandra och kände oss så lyckliga!

Vad har du för tips till dem som funderar på att genomföra ett Ultralopp?
Det finns egentligen inget facit på hur man ska klara ett ultralopp, då mycket kan hända under just själva loppet. Självklart behövs träningen innan men du bör ställa dig själv frågan varför du ska göra det! Finns viljan och drömmen handlar det om att bestämma sig, lägga upp en plan och hålla sig till den. Sen är det fantastiskt att få göra resa tillsammans med någon annan.

När du sen ska springa ditt lopp är det toppen om möjligheten finns att se till att det finns någon vän eller familjemedlem som tar hand om en efter målgång. För när du väl har kommit i mål efter 9 mil kommer det mycket känslor. Du kan knappt ta hand om sig själv, det är nästan så att någon måste säga till en att man ska gå och duscha, annars blir man bara sittandes.
Vi hade turen att Conny Andersson och Fredrik Ström, ledare i Stockholms löpargrupper stod redo med bilen och hämtade oss vid mål. De hade med sig varma filtar som vi fick linda in oss i. Sedan ordnade de hämtmat åt oss, det var guld värt.

Ett glatt gäng som genomfört Ultravasan 90 och 45 kilometer.

Hur firade ni sedan att loppet var över?
Vi alla hade hyrt en stuga tillsammans så på kvällen satt vi och delade tankar och känslor om loppet! Att ha klarat av 90 kilometer är stort och vi hade mycket att prata om. Nu i efterhand är jag otroligt tacksam över gemenskapen, värmen och omtanken som alla har givit varandra! Det är äkta löparglädje. Det här minnet kommer jag alltid att bevara med ett enda stort leende.