Äntligen får vi springa tillsammans!

Det är lätt att man som löpare hakar upp sig på att prestera. Att allt tillslut handlar om att bli bättre och att kunna springa fortare och fortare. Men att bara kunna springa är något man egentligen inte ska ta förgivet och vara glad för att man klarar av. Det är faktiskt inte en självklarhet att bara kunna jogga. Oftast är det när man blir skadad eller sjuk som man lär sig att inse hur glad man bör vara för att man överhuvudtaget klarar av att springa.

Idag känner jag mig därför extra glad när jag fick åter ta några små korta löpsteg med min sambo. Han är också löpare i grunden (eller egentligen orienterare) och att löpträna är något som han alltid har gjort tidigare. Vi har även varit jämna och kunnat sporra varandra på intervaller (Kan erkänna att jag grämer mig att han fortfarande har 2 sekunder snabbare tid än mig på milen).

Han har dock inte kunnat springa sen förra sommaren i juli. Anledningen är att han då plötsligt fick fruktansvärd smärta i ryggen som har strålat ner till fötterna. Smärta som beror på att ischiasnerven ligger i klämd. Under hösten har han knappt kunnat sitta ner och ständigt haft ont. Att då kunna springa har därför varit en omöjlighet.

Det har varit en lång rehabilitering som har gått långsamt framåt. Han har fortfarande bitvis en del smärta med det har blivit mycket bättre. Under den senaste veckan har han äntligen kunnat ta några stapplande löpsteg. I det läget spelar det ingen roll hur fort det går utan man får vara tacksam för varje löpsteg. Även om vi inte kan springa särskilt långt eller fort så är det helt underbart att få ta några löpsteg tillsammans. Ja det gör ju att man nästan blir lite kär på nytt ?