NÀr man bor i Stockholm Àr det lÀtt att man alltid kÀnner sig stressad. Det Àr alltid mycket folk i rörelse, trÀngsel, ljud och alla har alltid brÄttom. Det Àr lÀtt att dÄ stressa upp sig fast man egentligen inte har brÄttom. Att man fÄr panik av att stÄ i kö, att hela dagen kÀnns förstörd om man fÄr vÀnta hela 4 minuter till nÀsta tunnelbana eller att man blir vÀldigt irriterad nÀr man inte kommer fram nÀr det Àr folk ivÀgen överallt. Allt detta gör att det Àr lÀtt att kÀnna sig stressad fast man egentligen inte har brÄttom. Det gör att man skyndar sig fast man egentligen inte har nÄgon tid att passa. Det gör att man kÀnner hur hjÀrtat slÄr, svetten rinner och adrenalinet brinner fast egentligen utan en anledning.
Jag har tidigare verkligen inte gillat att vara i centrum av stan just pÄ grund av att jag sjÀlv blir sÄ stressad. Har dÀrför försökt att undvika platser Sergelstorg, Drottninggatan och centralstation dÄ det oftast Àr vÀrst i dessa omrÄden. Men igÄr mÀrkte jag en skillnad för första gÄngen nÀr jag var pÄ stan. Det var inte mindre folk och inte mindre stress, men jag kunde hantera det pÄ nÄgot annat sÀtt.
I september detta Är fick jag ett varningstecken dÄ jag plötsligt tuppade av pÄ flyget pÄ vÀg till LuleÄ. Troligtvis hade det blivit för mycket av allt och jag tog detta verkligen pÄ allvar. Att ha grundat hela Runacademy har inte varit en enkel match utan krÀvts vÀldigt mycket jobb. MÄnga sena nÀtter, tidiga mornar och alltid nÄgot som mÄste göras. Ingen tid för varken vila eller ÄterhÀmtning, nÄgot som de flesta som startar eget sÀkerligen kan intyga. Under det första Äret kan jag knappt rÀkna pÄ en hand hur mÄnga dagar som jag inte jobbade. Det var nÀmligen jÀmt och dÄ snackar vi inte mellan 08-17:00 utan lÄnga dagar.
NÀr jag tuppade av pÄ flyget i LuleÄ och fick bÄde syrgas samt ambulans till sjukhus sÄ var det en rejÀl varningsklocka för mig. Det funkar ett tag att leva i 120% men inte alltid. Det var dags att göra en Àndring.
I höstas anstÀllde vi dÀrför Therese som kunde avlasta mig pÄ en hel del jobb. Vi blev Àven mer restriktiva pÄ vad vi egentligen klarar av och blev bÀttre pÄ att tacka nej. Jag tvingade Àven mig sjÀlv att gÄ ner pÄ heltid, vara helt ledig pÄ helger och lÀra mig sjÀlv att bara vara. Slappa framför tv:n, ha tid för att inte gör nÄgonting och tid för att spela spel och umgÄs. Har Àven lÀrt mig att sÀga nej, jag kan inte vara med pÄ allt. Denna höst har jag för första gÄngen pÄ flera Är hittat en balans och kÀnner att allt dÄ blir mycket roligare.
NÀr jag dÀrför var pÄ drottninggatan igÄr och omringad av flera tusen mÀnniskor dÀr mÄnga var irriterade, stressade och hade brÄttom, sÄ kunde jag ÀndÄ stanna upp. Det gjorde inget att jag fick stÄ i kö lÀnge, att kassören dessutom var seg och skulle slÄ in allt till julklappar sÄ det tog Ànnu mer tid eller att jag missade tÄget och fick vÀnta en kvart till nÀsta. Inget stressade upp mig. Det var som jag för första gÄngen hade ett inre lugn som ingen kunde ta ifrÄn mig.
Mitt pÄ stan pÄ Drottninggatan utan att kÀnna sig stressad.
En av de vÀrsta platserna i Stockholm Àr gÄngen mellan tunnelbanan och pendeltÄget. Alltid smockat av folk. HÀr kunde jag till och med stanna upp för ett tag och andas. Ta ett kort och kolla pÄ alla mÀnniskor. TÀnk vad sjukt mÄnga mÀnniskor vi Àr och alla sÄ fokuserade i sina egna tankar.