I lördags sprang jag mitt allra första ultralopp då jag tog mig hela vägen från Sälen till Mora. En sträcka på totalt 90km. Att ta sig i mål är en sak men jag undrar om dagarna efter nästan är värre?
Jag känner mig sisådär 50 år äldre och har till och med svårt att hänga med de gamla tanterna. Benen gör ont för varje steg och folk tittar konstigt på mig när jag försöker hasa mig framåt på gatorna. Men trapporna är nog värst. Här gäller det att ha ett räcke så att jag kan dra mig uppåt med hjälp av armarna. Något frustrerande och tänk vad det kan växla. I lördags sprang jag 90km och idag kan jag inte ens gå en kilometer. Att springa går inte ens att tänka på. Ett löpsteg och det känns som benen går av.
Trots denna frustration på att inte kunna röra sig så är jag väldigt glad att jag sprang i lördags. Jag har inte heller ont någonstans utan benen är bara trötta. Kroppen i övrigt känns annars bra. Det känns fortfarande något otroligt. Tänk att det faktiskt går att springa i 90 km. Helt galet men det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Man orkar mycket mer än vad man tror.
Som tur är så känns iaf benen bättre idag än igår. Tur är väl det för i helgen ska jag till Grövelsjön för att hålla löparläger i fjällen. Jag har med mig fyra till ledare så nog kommer deltagarna kunna springa på hårt om de vill även om jag inte kan springa så fort.