I lördags sprang jag mitt allra första ultralopp dÄ jag tog mig hela vÀgen frÄn SÀlen till Mora. En strÀcka pÄ totalt 90km. Att ta sig i mÄl Àr en sak men jag undrar om dagarna efter nÀstan Àr vÀrre?
Jag kÀnner mig sisÄdÀr 50 Är Àldre och har till och med svÄrt att hÀnga med de gamla tanterna. Benen gör ont för varje steg och folk tittar konstigt pÄ mig nÀr jag försöker hasa mig framÄt pÄ gatorna. Men trapporna Àr nog vÀrst. HÀr gÀller det att ha ett rÀcke sÄ att jag kan dra mig uppÄt med hjÀlp av armarna. NÄgot frustrerande och tÀnk vad det kan vÀxla. I lördags sprang jag 90km och idag kan jag inte ens gÄ en kilometer. Att springa gÄr inte ens att tÀnka pÄ. Ett löpsteg och det kÀnns som benen gÄr av.
Trots denna frustration pÄ att inte kunna röra sig sÄ Àr jag vÀldigt glad att jag sprang i lördags. Jag har inte heller ont nÄgonstans utan benen Àr bara trötta. Kroppen i övrigt kÀnns annars bra. Det kÀnns fortfarande nÄgot otroligt. TÀnk att det faktiskt gÄr att springa i 90 km. Helt galet men det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Man orkar mycket mer Àn vad man tror.
Som tur Àr sÄ kÀnns iaf benen bÀttre idag Àn igÄr. Tur Àr vÀl det för i helgen ska jag till Grövelsjön för att hÄlla löparlÀger i fjÀllen. Jag har med mig fyra till ledare sÄ nog kommer deltagarna kunna springa pÄ hÄrt om de vill Àven om jag inte kan springa sÄ fort.