TÀnk vad tiden gÄr. Helt plötsligt har 2016 ocksÄ bara svischat förbi. Innan det Àr dags att rusa sig vidare in i nya mÄl och blicka framÄt sÄ kan det vara bra att stanna upp och utvÀrdera. Vad har jag varit nöjd med?  Vad har kunnat gjorts bÀttre? Vad har jag lÀrt mig?
Mitt egna 2016 blev inte löpmÀssigt riktigt som jag hade tÀnkt mig.  I början av Äret hade jag stora ambitioner dÀr jag ville komma i mitt livs bÀsta form. Jag satsade hÄrt pÄ Stockholm maraton och trÀnade mer Àn pÄ lÀnge. Men kroppen svarade inte som jag ville. IstÀllet blev jag mycket vÀrre i en fot som krÄnglat en del och det hela slutade med en flopp. Jag bröt Stockholm maraton efter bara 10 km och inte heller har jag slagit ett enda personligt rekord pÄ nÄgon distans under hela 2016. à ret borde ses som ett stort misslyckande.
Men jag har lÀrt mig att det mÄste inte alltid vara tider och rekord som alltid Àr det viktigaste. Jag kommer ihÄg hur jag med glÀdje och en riktig skön kÀnsla sprang in som vinnare pÄ WomenŽs Health Halvmaraton. Trots att jag var omkring 5 minuter frÄn personbÀsta sÄ kunde jag springa med ett leende genom hela loppet. Ibland kan den kÀnslan vara vÀrd mer Àn snabba tider.
Glad segrare pÄ WomenŽs Health Halvmaraton.
Jag kommer Àven ihÄg hur jag lyckades hÄlla Amanda Nekby (som jag sen anstÀllde nu i höst) bakom mig pÄ vÄrruset trots att kroppen fullkomligt protesterade och hon plockade in mycket pÄ mig den sista kilometern. Det loppet kÀndes inget vidare men jag krigade i mÄl. Den kÀmpaglöden tar jag med mig vidare.
Mycket smÀrta under  vÄrruset dÄ jag fick slita hÄrt
Första gÄngen jag trÀffade Amande Nekby (tll vÀnster) som kom tvÄa. Senare fick hon börja jobba hos oss.
Ett av mina största prestation var min 6:e plats pÄ Mont Bland Marathon dÀr jag fick möta fler av de absolut frÀmsta i Skyrunning. Det hÀr blev min stora revansch efter Stockholm maraton. Asfalt fick jag nÀmligen ont i foten av men att springa i mjuka stigar fungerade mycket bÀttre. Loppet var ett maraton med omkring 2000 höjdmeter. Jag har nog aldrig slitit sÄ hÄrt under hela 5 timmar som jag gjorde dÄ. Framförallt kommer jag ihÄg de sista 5 kilometrarna dÀr jag plockade pÄ en tjej som jag tillslut kom ikapp. Det blev en hÄrd kamp mellan oss pÄ slutet som enbart gick uppför i en backe som Àr betydligt vÀrre Àn avslutningen pÄ Tour De ski. TyvÀrr förlorade jag den kampen men jag gav verkligen allt jag hade.
Glad och stolt efter mÄlgÄngen pÄ Mont Blanc Marathon
Jag tar Àven med mig kÀnslan frÄn Tjurruset dÀr jag kunde springa med ett leende pÄ lÀpparna och fullkomligen njuta av leran och de tuffa backar. Jag kÀnde mig sÄ stark och att vinna för fjÀrde Äret i rad var sÄ klart extra roligt. Jag kommer Àven ihÄg den stora besvikelsen nÀr jag sprang fel pÄ ett traillopp i Norrköping och förlorade en sjÀlvklar seger. Har nu lÀrt mig att man aldrig ens kan lita pÄ personen man har framför sig och bara följa efter.
Det hĂ€r var ju rĂ€tt sĂ„ kul pĂ„ Tjurruset đ
FrÄn Äret tar jag Àven med de tvÄ personliga kamperna mellan mig och man i ett traillopp i Göteborg sÄ vÀl som pÄ gruvloppet. Jag förlorade mot honom i bÄda loppen, men just dÄ njöt jag bara av sjÀlva kampen dÄ han Àntligen kom tillbaka efter nÀstan ett Ärs ryggskada.
SÄ kul att Àntligen kunna springa tillsammans igen!
Jag har inte haft en lÀtt sÀsong med en hel del motgÄngar pÄ grund av en hÀl som krÄnglat och inte alls velat bli bra. Det lopp jag dÀrför tar med mig som Ärets största Àr det sista jag sprang i Spanien. Det var ett bergslopp pÄ omkring 18 km med omkring 1000 höjdmeter. Under hösten bestÀmde jag mig för att ta tag i foten och inte springa pÄ flera veckor. Jag rehabiliterade, körde styrka och sprang inte  mer Àn pÄ löpargrupperna. Jag hade inte planerat att springa nÄgot mer lopp utan blev vÀldigt spontant dÄ kroppen ÀndÄ kÀndes sÄ bra under vÄr lÀgervecka. Att jag kunde kÀnna mig sÄ stark under detta lopp Àr fortfarande ett frÄgetecken för mig. Men den kÀnslan jag hade under loppet var helt overklig.
Loppet startade med 6 kilometer bara uppför och jag orkade springa hela vÀgen utan att stanna. De flesta andra gick och jag plockade placering efter placering i hela backen. VÀl pÄ toppen njöt jag av fantastiska vyer och kunde inte hÄlla mig frÄn att le. Kroppen blev inte trött och det kÀndes som jag nÀstan hade hur mycket energi som helst.
NÀr jag tÀnker tillbaka pÄ loppet i Spanien sÄ Àr det inte vinsten i sig som gör att jag glÀds sÄ mycket Ät det loppet. Det Àr kÀnslan som jag hade nÀr jag kÀnde mig sÄ stark och oslagbar. Kroppen var som en motor. Men det allra bÀsta var att jag för första gÄngen under hela Äret kunde springa ett helt lopp utan att kÀnna av foten. Det var den absolut största lyckan för mig.
Trodde aldrig att jag skulle vinna det hÀr loppet och att jag skulle kÀnna mig sÄ stark
Nu nÀr jag gÄr vidare till 2017 sÄ har jag Ànnu inte satt upp nÄgot bestÀmt mÄl. Just nu trivs jag bra med att trÀna lite av det jag kÀnner för och inte ha sÄ mycket krav och press pÄ trÀningen. För mig Àr det viktigt att löpningen inte ska bli ett mÄste utan nÄgot jag gör för att jag mÄr bra av det. Jag vill kunna vila en dag utan att fÄ dÄligt samvete för att att dagen efter springa skiten ur mig för att jag bara kÀnner för det. 2017 kommer dÀrför fÄ bli Äret dÄ jag bara gör det som jag kÀnner för stunden utan en massa krav och press.  Ibland kan det göra underverk.
Leif Andersson skrev den 10 januari, 2017
Jag har redan glömt 2016, efter att först utvÀrderat vad som gick fel. Men problemet med att vara 60+ Àr att man har tiden emot sig. Fast jag Àr ganska snabb ÀndÄ.