Hade satt klockan på 06:30, vaknade för ovanlighetens skull lite tidigare. Fortfarande väldigt trött staplade jag mig upp ur sängen. Kände jag inte lite av hälen denna morgon? Ignorerade känslan och tänkte att jag nog bara var lite morgonstel. Åt lite lätt frukost och bytte om. Nu var jag redo för att starta dagen på topp med en skön liten tur.
Jag tog några löpsteg. Ömmade det inte lite hälen ändå? Tänkte att det försvinner nog när jag kommer på mjukare underlag. Joggade 200m till och sprang sedan på gräset. Den underliga känslan i hälen försvann inte. Förtvivlat så stannade jag.
Jag har haft känningar av hälen från och till i snart två års tid. Det har hittills inte påverkat mig utan enbart förnimmat en ömhet som har försvunnit så fort jag lagt in ett mjukare ilägg i hälen på skon. Men idag kändes det lite mer än vad det brukar. Varningsklockorna började ringa. Inget pass är värt risken trots att jag varit helt smärtfri i flera veckor. Risken för att få en långvarig skada är ändå inte värt det.
Jag har stor respekt för de signaler som kroppen ger mig. Känner jag av att något som ömmar eller rentav gör ont är det kroppens sätt att säga ifrån. Trotsar man det så är risken stor att det enbart blir värre och att man tillslut inte kan springa på flera månader. Ett pass kan göra den stora skillnaden.
Jag hade kunnat springa min runda på 90minuter den här morgonen. Kanske att det inte hade blivit så mycket värre och att jag kunde fått äta en rejäl frukost och känna mig så där löjligt nöjd och glad man alltid gör efter en morgontur. Men risken är att det också hade varit starten för en långvarig skada. Jag vågar inte chansa. Hur mycket betyder egentligen ett pass? Det gör ändå inte sån stor skillnad. Nu blir det vila idag och imorgon. Provar på nytt på söndag.
