Det värsta lopp som jag har sprungit!

Att springa Stockholm marathon kan vara en tuff utmaning då 42km är en lång sträcka. Att springa Lidingöloppet kan till och med vara en tuffare utmaning med alla dess backar. Men båda dessa lopp är en enkel barnlek i jämförelse med det lopp som jag sprang idag. Det här var i alla fall det värsta lopp som jag har sprungit hittills.

Jag fick äran att springa VM i bergslöpning som är ett marathon i bergen. Inte den lättaste uppgiften att förbereda sig till när man bor i Stockholm och enbart har Hammarbybacken som längsta backe att roa sig med.

För ett marathon i bergen innebär många höjdmeter. Totalt bestod dagens bana av 1900 höjdmeter och det innebär att loppet skulle i stortsett gå uppför hela vägen. Vi startade nämligen nere i dalen och sprang upp på toppen av ett berg. Bara för att ni ska få en liten känsla om vad det handlar om så består Lidingöloppet av omkring 300 höjdmeter totalt och den fruktade aborrbacken är på 48 höjdmeter. Hammarbybacken i Stockholm har 90 höjdmeter och en vanlig svart slalombacke i Sverige brukar vara på omkring 200 höjdmeter.

Dagens lopp underlättade inte direkt av en gassande sol och att ju högre upp man kommer desto tuffare blir det att få syre (Det här med att tåla den höga höjden så väl som att tåla hetta är inget som man fått öva jätte mycket på i Stockholm under våren). Så loppet blev en riktig utmaning.

Jag hade ingen aning hur fort jag skulle starta loppet. Förstod att det var viktigt att inte gå ut alltför hårt men samtidigt ville jag inte vara för mesig. Min tanke var att första halvan av loppet skulle vara relativt lättlöpt då det ändå enbart gick i dalen och inte på något berg. Så planen var att starta i en fart jag skulle hålla på ett vanligt marathon och sedan se till att inte springa mig stum. Det gick sådär. Efter drygt 5km löpning kände jag mig redan trött då det hade bjudits på många fler backar än vad jag trodde. Det var ingen vila någonstans utan gick hela tiden svagt uppför som varvades av några backar (ungefär i aborrbackens storlek). Totalt visade sig att bara första halvmaran bestod av ändå 500 höjdmeter, så det var ju inte direkt en lättlöpt bit där man fick något gratis.

Vid halva loppet kände jag mig ändå pigg eller det kändes iaf kontrollerat. Sprang tillsammans med en annan tjej och vi hjälptes åt att dra. Halvmaran passerades på 1,37. Plötsligt från ingenstans började jag att få magkramp och jag blev tvungen att släppa mitt sällskap. Nu gällde det att kontrollera smärtan så det inte blev värre. Efter ytterligare 3 km så försvann magkrampen ungefär lika fort som den kom och som ett brev på posten så blev jag istället trött i benen. Tempot rasade ytterligare. Nu ska ni veta att den värsta stigningen inte ens hade börjat utan jag hade det framför mig.

Så när vi började den första backen var jag redan trött. Det var nog tur att jag då inte var medveten om vad som väntade. För backen som nu skulle komma tog aldrig slut. Jag var iaf ambitiös till en början och försökte göra någon form av löpning uppför. Trots min kämparinsats så studsade flera tjejer om mig. Hur kan de springa så fort när det i stortsett är en vägg framför oss? Jag tappade placering efter placering. Ska denna hemska stigning sedan aldrig ta slut? Det var aborrbacke efter aborrbacke men utan något slut.

När jag äntligen trodde att vi hade nått toppen, då visade det sig runt hörnet att det bara fortsatte igen. Mina ben värkte, jag skrek efter törst och var genomvarm. Tillslut tog energin helt slut och det var omöjligt för mig att springa. Nu fick det bli att gå uppför för att spara energi och för att jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig i mål. Det var fortfarande omkring 15km kvar på loppet.

Jag kämpade och slet. Trots detta förlorade jag många platser och jag hade helt enkelt inte energin att hänga med i deras tempo. Från 19 plats var jag plötsligt på 27.Det var mentalt riktigt tufft för jag orkade verkligen inte svara även om jag försökte. Efter säkerligen omkring 1 timmes slit med uppförsbackar så verkade det som jag såg plan mark.

Äntligen var den första rejäla stigningen över. Men jag visste att detta enbart skulle vara början. Nu gällde det att försöka springa med ben som var som klumpar. Det gick inte i någon högre fart kan jag lova.

Väl på toppen av helvetesbacken så möttes man av bedårande utsikt (som jag tyvärr hade svårt att njuta av) och sedan var det så klart dags för några fler backar. Nu var det mer smygande backar som inte var så branta så här borde man orka springa. Det gick väl sådär. Inte det lättaste att springa med blytunga ben även om stigningen inte är alltför brant. När man sedan väl möttes av 20m nedförslutning så ville inte benen springa då heller. Vet ni hur ont det gör att springa nedför när benen skriker stopp?

Jag stapplade mig nu iaf vidare. Som tur var verkade löpare runtomkring mig uppleva ungefär samma känsla. För det gick inte särskilt fort runtomkring och det var inga fler som sprang om mig. Det gav mig energi. Plötsligt kom vi även till några riktigt härliga och lättlöpta stigar. Äntligen orkade jag att få till något form av löpsteg och loppet kändes iaf hoppfullt. Jag ska bara klara detta.

Vid 36 km fick jag extra energi av min största supporter och sambo Andreas Beskow. En gel och lite vatten gjorde susen. För första gången på banan så gick det dessutom lite nedför. Jippie!

Men det varade inte mer än någon kilometer. Vid 39km skulle den absolut värsta stigningen vara. Det var jag nu iaf förberedd på då jag hade rekat just denna bit dagen innan. Men trots detta var det helt omöjligt att springa. Som tur var det inte bara jag som gick utan alla andra också. Men att gå är inte min melodi. Backarna i Sverige är för klena för att öva gång på detta sätt så jag har dålig teknik på det. Men jag slet på så gott det gick. Det var väl nu omkring 5 Hammarbybackar kvar till mål. Jag trodde att jag skulle dö.

Vid en ynka kilometer kvar började jag få krampvaningar i hela benen. Detta får inte stoppa mig. Jag försökte ignorera och kämpade mig vidare. Sista 500m var hemska. Ska backarna aldrig ta slut? Med endast 200m kvar stod min största supporter Andreas och hejade. Det behövdes så jag fick extra energi för de sista metrarna och äntligen gick det lite utför! Jag kommer att klara det!

Jag kände mig superglad och nöjd över att överhuvudtaget ta mig i mål. Jag hade verkligen fått slita hela vägen. Trettio graders värme hade inte direkt underlättat resan. Så glad att jag klarade av loppet! Det räckte tillslut till en 28:e plats i den stentuffa konkurrens med världens absolut bästa bergslöpare. Tiden slutade på 4,06 som jag känner mig riktigt nöjd över i den tuffa terrängen.

Skorna för dagen var helt rätt val med Salomon Sense.

Topp tre tjejerna. Hon som vann slog nytt banrekord med 8 minuter och var endast 20 minuter från herrsegraren. Hon hade även enbart 18 killar framför sig…

Nöjd och glad i mål!