DÄ Àr löparÄret 2015 över och som tradition sÄ Àr det dags att summera det gÄngna löparÄret. För mig har det varit ett spÀnnande löparÄr dÀr jag antagit mÄnga nya utmaningar och pÄ sÄ sÀtt vÀxt som bÄde löpare och mÀnniska.
NÀr Äret startade var jag i min sÀmsta löpform pÄ sÀkert flera Är. Allt kÀndes tungt och jobbigt. Jag hade varit mycket sjuk och slarvat med trÀningen under hela den hösten. NÀr det kommer till löpning sÄ fÄr man oftast de resultat som man förtjÀnar. Kondition Àr fÀrskvara och om man inte trÀnar sÄ blir det inga bra resultat. SvÄrare Àn sÄ Àr det faktiskt inte.  Trots min halvdÄliga form sÄ tog jag mig igenom Winterrun och det pÄ flera minuter lÄngsammare Àn vad jag egentligen borde prestera, helt Àrligt har jag nog aldrig sprungit sÄ lÄngsamt pÄ ett millopp tidigare.
Efter nÄgra veckors trÀning lyckades jag i alla fall hÄlla samma tempo under ett halvmaraton i Prag nÀr jag staplade in pÄ 1,25, men det var fortfarande omkring 6 minuter lÄngsammare Àn vad jag hade Äret innan. I detta lÀge Àr det lÀtt att glömma bort sina forutsÀttningar och enbart jÀmföra sig mot det man tidigare har gjort. Det Àr lÀtt att dÄ ge upp, bli knÀckt och tycka att löpning Àr trist och trÄkig. Men om det Àr nÄgot som jag lÀrt mig efter 15 Är som elitlöpare sÄ Àr det att se det som Àr positivt i varje lopp och att blicka framÄt. Inte jÀmföra sig mot det man tidigare har gjort utan istÀllet se vilka möjligheterna som man har framför sig.
I Prag sĂ„ utmanades jag av min sambo Andreas och lyckades i alla fall ha han efter mig i mĂ„l đ
För att motivera mig extra för att komma igÄng med trÀningen pÄ allvar sÄ kÀnde jag att det var dags att anmÀla mig till en ny utmaning. Jag ville prova nÄgot helt nytt dÀr jag inte behövde jÀmföra mig med gamla prestationer. I hela min löparkariÀrr har jag egentligen aldrig sett mig sjÀlv som en lÄngdistanslöpare och att springa ultra har jag mÄnga gÄnger sagt att jag aldrig i hela mitt liv ska göra. Trots det sÄ lockade Ultravasan och mycket för att det gick pÄ hemmaplan i Dalarna. Utan allt för mycket eftertanke sÄ var jag plötsligt anmÀld, vad hade jag nu stÀllt till med? I samma veva fick jag reda pÄ att jag blivit uttagen att representera Sverige i VM i bergslöpning och det enbart nÄgra veckor innan sjÀlva ultran, hur skulle det hÀr gÄ och jag som dessutom var lÄngt ifrÄn form?
Nu var det dags att komma igÄng med trÀningen pÄ allvar!
Med nya mĂ„l i sikte sĂ„ höjdes motivationen och jag började att trĂ€na mer mĂ„linriktat. Det var skönt att dĂ„ kunna âjoggaâ runt Göteborgsvarvet 2 minuter snabbare Ă€n i Prag och kĂ€nna att trĂ€ningen gav resultat, men jag hade fortfarande lĂ„ngt kvar till form. Men det dĂ€r med form kan komma nĂ€r man minst anar det och vĂ€nda lika fort. Det Ă€r nĂ„got som jag verkligen har lĂ€rt mig frĂ„n det hĂ€r Ă„ret. För endast nĂ„gra veckor efter Göteborgsvarvet sĂ„ började jag frĂ„n ingenstans att springa snabbare pĂ„ intervaller pĂ„ trĂ€ning Ă€n vad jag nĂ„gonsin har gjort. Formen bara kom som ett brev pĂ„ posten och det var som att det blev stor skillnad pĂ„ bara en vecka. Jag var rusktigt stark och ville inget hellre Ă€n att tĂ€vla. Men nĂ€r jag var som starkast sĂ„ fanns det inget lopp som tajmade, synd för jag hade gĂ€rna vilja veta hur snabb jag egentligen var just dĂ„.
Glad efter mÄlgÄng pÄ Göteborgsvarvet
IstÀllet vÀntade VM i bergslöpning och det innebar ett maraton i bergen som stortsett enbart var uppför. Det var dessutom hög höjd och över 30 graders vÀrme. Inget som man direkt var van vid frÄn Sverige. Jag gick helt in i vÀggen och pÄverkades starkt av bÄde den höga höjden sÄ vÀl som vÀrmen. Har aldrig fÄtt slita sÄ mycket i ett lopp som jag gjorde dÄ. TÀnk dig sjÀlv ett marathon som enbart Àr uppför och att efter halva loppet vara helt slut, dÄ har du den vÀrsta stigningen kvar. Tuffast var stigningen efter 21km pÄ omkring 6km rakt uppför (Som var brantare Àn sjÀlvaste Hammarbybacken), kÀndes som den var hur lÄng som helst. Jag tog helt slut och hade bÄde vÀtskebrist och yrsel. Kommer fortfarande ihÄg glÀdjen av att nÄ toppen för att fÄ mer vatten. Det var ollidligt varmt den dagen. Efter mycket slit, kÀmpande och Ànnu fler höjdmeter sÄ nÄdde jag tillslut mÄlet. Just dÄ spelade det ingen roll att jag inte alls hade fÄtt den placering som jag hade hoppats pÄ. Att jag bara kunde ta mig i mÄl efter att ha varit sÄ totalkörd var den absolut största bedriften och jag kunde kÀnna mig sÄ stolt.
SÄ glad att ta mig i mÄl i Zermatt pÄ VM i bergslöpning efter det absolut tuffaste lopp som jag har sprungit
Efter maraton i bergen sÄ krÀvs det en hel del ÄterhÀtmning och vila innan jag var tillbaka i samma slag. Jag hann dÀrför inte med alltför mÄnga lÄngpass innan det var dags för nÀsta stora utmaning i form av ultravasan pÄ 90km. Som lÀngst hade jag sprungit 47km pÄ trÀning och var den gÄngen helt slut, Àr det ens möjligt att dÄ klara av att springa 90km?
Ultravasan gick trots allt helt klart över förvÀntant. Mitt mÄl var att enbart ta mig i mÄl och jag hade inga förvÀntningar pÄ varken tid eller placering. Försökte öppna lugnt, men första 10 km kÀndes ÀndÄ som tuffast. Starten var tidigt pÄ morgonen 05:00 och det var kylslaget med enbart nÄgra plusgrader. Det tog ett tag att bli varm och komma in i loppet. Men sedan flöt allt pÄ ofÀrskÀmt bra. Jag malde pÄ kontroll efter kontroll och tog en mil i taget. Det var mycket fokus pÄ att Àta och fÄ energi. Plötsligt hade jag tagit mig 47 km och jag kom in pÄ okÀnd mark, varje steg innebar nu att jag kom lÀngre Àn vad jag nÄgonsin har sprungit. Hur skulle kroppen, benen och magen reagera? Var den ens möjligt för mig att springa i hela 90km i strÀck utan att stanna?
Löpningen flöt pÄ Àven om benen kÀndes tyngre ju lÀngre jag kom framÄt. Men jag hade ÀndÄ aldrig nÄgon riktig svanka och aldrig nÄgon tanke pÄ att ge upp. Jag skulle bara ta mig i mÄl oavsett vad. Sista tvÄ milen var de absolut tuffaste. Benen var som stockar och varje steg gjorde fruktansvÀrt ont. Framförallt var det hemskt att springa nedför dÄ mina framlÄr protesterade fullstÀndigt. Sista 5km kÀndes det som jag aldrig kom framÄt. Men plötsligt sÄ var den dÀr, Mora klockan och man kunde Àntligen skymta upploppsrakan i Mora centrum, den kÀnslar var helt obeksrivlig. Upploppet var en fantastisk upplevelse och ren glÀdje. Jag njöt och sken och frÄn ingenstans fick jag extra kraft. Jag ökade farten, slog high five med publiken och lyckades till och med göra en piruett i mÄl innan jag föll omkull helt utmattad. Jag hade klarat av det, jag tog mig i mÄl! Att jag dessutom lyckades ta tredjeplatsen pÄ en tid pÄ 7h och 35 minuter kÀnns fortfarande helt overkligt. Detta var en av min största ögonblick som löpare. EfterÄt var jag mycket trött och sliten. Kunde inte gÄ pÄ nÄgra dagar. Men det var verkligen vÀrt allt slit!
Lycklig efter mÄlgÄng pÄ Ultravasan
Ultravasan tog kol pÄ min kropp. Jag var sliten lÀnge och vilade helt frÄn löpning i ett par veckor.  Det tog lÄng tid innan jag upplevde att kroppen var sig lik igen. Efter alla extrema lopp sÄ blev jag i oktober sugen pÄ att fÄ avsluta sÀsongen med ett snabbt asfaltslopp och bestÀmde mig för att Äka till Malaga för mitt första internationella maraton pÄ asfalt. Inga backar eller hög höjd sÄ fokus var enbart att springa fort.Innan Malaga hann jag med att ta en tredjeplats pÄ terrÀng-DM pÄ 4km samt vinna bÄde tjurruset och Tömilen.
Glad segrare pÄ Tjurruset
Egentligen hade jag behövt en lÀngre period att trÀna upp mig pÄ Àn enbart tvÄ mÄnader till Malaga maraton dÄ jag hade tappat en hel del efter flera veckors vila efter ultravasan. Att jag ÀndÄ lyckades slÄ personbÀsta pÄ 2,56 och springa min absolut snabbaste maraton var jag nöjd med. Framförallt sÄ kÀndes det bra att jag orkade öppna pÄ samma tid pÄ halvmaraton som jag hade pÄ Prag halvmaraton i vÄras, det visar att trÀning faktiskt ger resultat!
Nu Ă€r det hĂ€r Ă„ret slut och jag hare redan börjat att planera för kommande Ă„r. Jag har redan bestĂ€mt att springa Stockholm maraton i Ă„r dĂ„ jag kĂ€nner att jag har lite kvar att ge pĂ„ den strĂ€ckan. Sen fĂ„r vi se vad som faller mig in. Jag har Ă€ven lust att prova nĂ„got som jag tidigare aldrig har gjort tidigare…