Att resa till nya platser runt om i världen står högt på min önskelista så när jag för en månad sedan fick frågan av min vän Ida Nilsson (en av världens främsta traillöpare) om jag ville följa med till Sydafrika var det svårt att säga nej. Visst, det var då bara tre veckor till avresa men jag är inte den som avstår från ett äventyr och detta var bara för bra för att avböja. Sagt och gjort – jag bokade om min hemresa från Lissabon (där jag spenderade helgen innan på vår tävlingsresa) och åkte istället till Kapstaden!
Det var ett gäng på ungefär 50 personer som reste till Sydafrika tillsammans och målet med resan var det tuffa trailloppet Otter Trail. Salomon har under året dragit igång en storsatsning för att samla de bästa namnen inom Trail- och Ultralöpning på samma tävlingar genom Golden Trail Series. Otter Trail är finalloppet i denna serie lopp som även bestått av Zegama Marathon, Mont-Blanc Marathon, Sierre-Zenal, Pikes Peak Marathon och Ring of Steall Skyrace. Under dessa tidigare lopp har löparna samlat poäng och har fått en ranking. Topp 10 damer och topp 10 herrar inför den sista tävlingen i Sydafrika har nu som en del av Golden Trail Series blivit bjudna på denna veckolånga resa i Sydafrika tillsammans med en gäst. Och det är där jag kommer in – jag var Ida Nilssons gäst på resan. Ida var rankad nummer två av damerna inför detta sista lopp och behöll den placeringen.
Hela gänget uppe på Taffeberget!
Så helt plötsligt står jag på Kapstadens flygplats omgiven av den absoluta världseliten i traillöpning, deras gäster samt ett filmteam som ska dokumentera veckan. Vi hade inför resan fått ett schema för veckan som leder upp till loppet och det var inte direkt vila som stod på programmet. Här var allt planerat från tidig morgon till sen kväll för att vi skulle hinna se och uppleva så mycket som möjligt av Sydafrika. Efter ungefär 30 timmars resa var det alltså inte läge att ta det lugnt på hotellet utan vi begav oss ut på en löprunda på en gång. Vi hann med en kortare tur på 45 minuter upp på Signalberget med utsikt över Kapstadens hamn och fick uppleva en fantastisk solnedgång innan vi sprang ner med hjälp av pannlampans sken.
Middagen på fantastiska Africa Cafe!
Dagen efter stod en löptur i de världsberömda Taffelbergen på schemat. Även om vi skulle tävla några dagar senare så gick det inte att stå emot chansen att få ta en längre tur i dessa fantastiska berg. För mig blev det en riktigt tuff tur på 2,5 timme i den mest tekniska terräng jag någonsin sprungit i. Löpturen tog oss 1000 höjdmeter nedför ner till den vackra Llandudnostranden vilket kändes rejält i framlåren. Här väntade dock ett dopp i havet, picknicklunch på stranden och en god öl vilket var en skön belöning! Inför resan hade jag självklart känt en viss nervositet inför att springa med alla dessa elitlöpare. Skulle det ens vara möjligt? Skulle jag bli avhängd och lämnad ensam uppe i bergen?
Och hängde jag på i deras tempo? Nej, i den tekniska terrängen var jag chanslös. Men jag blev heller inte lämnad ensam eftersom vi var flera andra ”gäster”, journalister och lokala guider som skapade mindre grupper lite längre bak. Då jag själv är med och guidar grupper på många av våra löparresor så var denna resa en väldigt nyttig erfarenhet. Jag fick uppleva känslan av att känna mig stressad för att jag ”sänkte” tempot och att tvivla på att jag skulle orka hela vägen. Att hela tiden ligga lite över ens förmåga. Jag vet att flera som åker på våra resor kan oroa sig för just detta – att inte hänga med eller att inte vara tillräckligt bra. Nu har jag fått uppleva hur det är och att det inte är en behaglig känsla. Även om jag på något plan förstod att jag inte ”förstörde” för andra så är det svårt att släppa den känslan helt. Jag kommer definitivt att visa ännu mer förståelse och kan nu relatera på ett helt annat plan till alla som följer med på våra resor.
Efter våra första dagar i Kapstaden var det dags att påbörja resan mot Tsitsikamma nationalpark där loppet skulle gå. Vi anländer till Nature’s Valley precis i tid till solnedgången och en kort löptur längs på samma strand där starten av loppet går.
Otter Trail är verkligen inte som något annat lopp. En stor skillnad är att man dagen innan var tvungen att springa en prolog – 4,5 km teknisk traillöpning som fungerade som ett kvallopp för att seeda in dig i din startgrupp på morgondagens lopp. Man kunde starta närsomhelst mellan 10:00 och 16:00 och här gällde det att inte ta i för mycket för att trötta ut sig inför det ”riktiga” loppet, men ändå kvala in dig i en skaplig startgrupp. För mig kändes det inte speciellt viktigt att prestera varken på detta lopp eller på själva Otter Trail, men självklart slår tävlingsinstinkten till när man väl sticker iväg. Eftersom du sprang själv var det också svårt att veta hur man jämförde sig mot de andra löparna så jag lufsade på i ett tempo som kändes skapligt lätt och jag var i slutet av dagen 27:e dam.
Så var det äntligen dags för Otter Trail. Ett brutalt lopp över 42 km med 2600 höjdmeter och passager genom 4 olika floder varav en man måste simma igenom. Loppet har även drygt 7000 trappsteg vilket känns rejält i benen både uppför och utför. Att delta i detta lopp är väldigt exklusivt och innebär många års väntan. Tack vare denna resa och Salomon så fick även vi ”gäster” en startplats till detta lopp. Vi fick dock bara reda på detta en vecka innan så förberedelserna inför loppet var inte optimala. Men detta var en chans jag förmodligen bara skulle få en gång i livet och Ida övertygade mig om att jag borde köra. Jag är så tacksam för det!
Eliten har startat Otter Trail!
Otter Trail är en vandringsled som klassas som en av världens vackraste. Traillöpning är förbjudet på denna led förutom på just detta lopp. Endast 12 vandrare tillåts att påbörja leden per dag med många års väntan som följd. Det tar 5 dagar att vandra leden. Nu skulle vi alltså springa den på mindre än 8 timmar – vilket var den tuffa gränsen för att få en medalj och för att inte bli avplockad av banan.
Celine på väg upp från att ha korsat en av floderna
Inför loppet var 8 timmarsgränsen det enda målet jag hade och jag visste att jag skulle bli väldigt besviken om jag inte gick i mål och fick den där åtråvärda medaljen! Jag bestämde mig för att köra loppet tillsammans med Betina (syster till Stian som även vann herrarnas Golden Trail Series). Betina hade tidigare endast sprungit en halvmaraton på asfalt som längst. Det var häftigt att få dela upplevelsen med någon annan och det kändes även tryggt att ha någon med sig på de partier som var riktigt branta och som krävde att man klättrade på klippblock.
Det kändes tungt från start. Mina lår var väldigt stumma från de tidigare dagarnas löpning och jag var allt annat än fräsch i kroppen. Ett rejält fall på de leriga stigarna dagen innan gjorde också att jag hade en lårkaka som kändes i varje steg. Men vad gjorde det när man hade de mest fantastiska vyerna jag någonsin sett. Detta uppblandat med löpning på härliga djungelstigar och ”avsvalkade” dopp i floderna gjorde loppet till en oförglömlig upplevelse!
7 timmar och 29 minuter senare var jag i mål. En helt sinnessjukt lång tid att vara ute och springa i min värld. Men vilken lycka att få korsa mållinjen, tillsammans med Betina, och inse att vi hade en dryg halvtimme till godo. Och för att sätta min tid i proportion så hade damvinnaren Holly Page fantastiska 4:37!
Glada och nöjda i mål!
Efter loppet var det självklart läge att fira våra insatser och de hade ordnat ett event på ett bryggeri i Kapstaden. Gemenskapen och det sociala är ju minst lika viktigt som träningen och tävlingen när man är iväg och alla hade vid det här laget lärt känna varandra och vi hade en riktigt rolig kväll!
Therese och Ida med elefant dagen efter loppet
Är du också sugen på ett löparäventyr? Häng med oss på någon av våra roliga löparresor!
Bilder av instagram.com/jsaragossa och Therese Forsberg