Jag har sprungit de mesta distanserna allt frĂ„n 60m till ultra pĂ„ 90km. Det var dock lĂ€nge sedan som jag tĂ€vlade pĂ„ distanser kortare Ă€n 10 km, det var nog flera Ă„r sedan sist. Jag hade egentligen bestĂ€mt mig att inte tĂ€vla nĂ„got mer i höst – men sĂ„ gick terrĂ€ng-DM idag i nĂ€rheten av dĂ€r jag bor.
Ăven om jag inte trĂ€nat för det och inte alls Ă€r i nĂ„gon superform sĂ„ blev jag sugen, det Ă€r verkligen nĂ„got speciellt med att tĂ€vla. StrĂ€ckan var dessutom pĂ„ âbaraâ 4km sĂ„ hur jobbigt kan det vara?
NÀr man inte har tÀvlat pÄ kortare strÀckor pÄ ett tag sÄ glömmer man lÀtt bort hur det Àr. Det Àr svÄrt att veta vilka tempot man ska hÄlla och hur trött man ska kÀnna sig i början av loppet. Jag öppnade förstÄs alldeles för fort och var med tjejerna i tÀten vid första 2km. Det kÀndes dÄ forfarande ganska lÀtt.
Men frÄn att kÀnna mig lÀtt blev jag plötsligt jÀtte trött. Antar att det var mjölksyran som slog in. Vid tre kilometer gick jag dÀrför helt in i vÀggen och tappade allt. Jag blev omsprungen tjej efter tjej och det gör sÄ klart att det blir extra svÄrt mentalt att kÀmpa hela vÀgen in i mÄl. Vid 500m kvar funderade jag pÄ att bryta, jag var ju bara sÄ trött. Men hur löjligt Àr det inte att bryta med bara nÄgra hundrameter kvar? Det var bara att slita sig in i mÄl. Med hundra meter kvar lyckades jag dessutom att vurpa i en lerig kurva och missade en spurt mot nÄgra tjejer, men det fick jag helt enkelt bjuda pÄ. Jag kom iaf i mÄl!
Men shit vad trött jag blev. Hade helt glömt bort hur jobbigt det kan vara att springa kort. Antar det ocksÄ blir extra tufft nÀr man inte riktigt trÀnat för det. Jag har ju i Är mest trÀnat för att springa Swiss Alpine i somras och nu i höst har jag Àrligt inte trÀnat sÄ mycket pÄ grund av sjukdom och annat. Med facit i hand skulle jag gÄtt ut mkt lÄngsammare och fÄtt avsluta starkt med en positiv kÀnsla, det hade gett en roligare upplevelse. Trots att det kanske inte gick sÄ bra som jag hade hoppas pÄ sÄ var det roligt att tÀvla igen.
Det Àr kul att jag ÀndÄ vÄgar tÀvla fast jag inte riktigt trÀnat för det och inte Àr i sÄ bra slag. NÄgot jag Àr glad att jag ÀndÄ gör. Vet mÄnga som mÄste vara i sin absolut bÀsta form för att huvudtaget vÄga tÀvla. Men hur ska man dÄ veta hur formen egentligen Àr om man aldrig vÄgar tÀvla? Jag springer dessutom mest för min egen skull och vad spelar det för roll i det stora om det inte skulle gÄ bra? Jag tycker det ÀndÄ Àr kul att stÄ pÄ startlinjen och det var skoj att iaf hÀnga med ett tag. Vem vet, nÀsta gÄng kanske det hÄller hela vÀgen?
