Nu börjar det att nÀrma sig slutfasen pÄ min graviditet och Àr inte alltför lÄngt kvar tills det Àr dags pÄ riktigt. SjÀlvklart pÄverkar det ocksÄ min trÀning.
Varje löpsteg gĂ„r betydligt tyngre och jag fĂ„r lov att gĂ„ i de flesta backar. Det gĂ„r dessutom vĂ€ldigt mycket lĂ„ngsammare och knappt det kĂ€nns som jag springer. MĂ„ste Ă€ven stĂ€ndigt gĂ„ pĂ„ toa dĂ„ det hela tiden trycker pĂ„. Trots detta fortsĂ€tter jag Ă€ndĂ„ att jogga mig sakta sakta framĂ„t och jag har fĂ„tt mĂ„nga frĂ„gor om varför? Ăr det egentligen inte bara dumt? Och kan det inte vara farligt?
För det första sÄ Àr det inte farligt att trÀna som gravid sÄ lÀnge som det inte gör ont nÄgonstans. Det finns snarare mÄnga fördelar dÀr man bland annat sett att man fÄr mindre graviditetsproblem som foglossningar och ryggont samt att förlossningen blir lÀttare om man har bra kondition. För det andra ser jag inte mina pass som trÀning utan snarare som motion och mental trÀning.
Jag springer inte sÀrskilt lÄngt och inte heller sÄ ofta. Det blir högst typ runt 5-7km och det i lÄngsam takt. Har Àven börjat att variera trÀningen mera med alternativa former som simning och en del crosstrainer. Jag försöker röra pÄ mig omkring 4 dagar i veckan och omkring 30-40 minuter per gÄng. Tar det alltid försiktigt och lyssnar noggrant pÄ kroppen.
Att jag Ă€ndĂ„ motiverar mig att gĂ„ ut pĂ„ ett pass handlar inte om att jag ska prestera, att jag ska hĂ„lla vikten eller att jag har ett stort mĂ„l i sikte. Jag mĂ„r bara sĂ„ mycket bĂ€ttre efter ett pass. TrĂ€ningen gör mig gladare, piggare och jag fĂ„r en sĂ„n skön kĂ€nsla i hela kroppen efter ett pass. Just dessa effekter rĂ€cker vĂ€ldigt lĂ„ngt för att jag bara ska motivera mig att ta mig ut. Ăr dĂ€rför sĂ„ tacksam och glad att min kropp fortfarande tillĂ„ter mig att springa.
