Ibland går inte passen som man har tänkt sig och man får då tänka om. Igår hade jag ett sådant pass. Min plan var att springa ett långpass med min son Filip i barnvagnen men redan efter några hundrameter kände jag att kroppen protesterade. Stelheten i vader och muskler ville inte släppa och varje steg kändes tungt. Vaderna var så spända så varje steg gjorde ont. Ska man då tvinga sig igenom passet eller vad är bäst att göra?
Det var ändå fint väder och skönt att komma ut. Jag beslöt mig därför att sänka tempot och bara vara ute en stund. Gick när det kändes extra jobbigt och brydde mig inte om hastighet eller hur långt jag sprang. Ibland måste man låta kroppen att få avgöra och glömma träningsplan och allt annat. Blev inget långpass men uppskattade att ändå bara få vara ute.
Samtidigt kan just det vara väldigt svårt. Träningen efter förlossningen har gått väldigt bra och jag har nästan kunnat göra allt jag velat även om jag varit väldigt försiktig. Jag har därför ökat träningen för varje vecka med någon kilometer. Antagligen blev det ändå lite för snabbt fram för att kroppen skulle hinna med. Så då får man backe ett steg och ta det lite lugnare.
Idag blir det därför ingen träning och istället har jag varit på massage. Mina vader var väldigt stela och det hjälper verkligen att då få sig en genomgång.
Imorgon blir det sedan lite lättare jogg och hoppas att kroppen kan känna sig bättre för ett hårdare pass på lördag istället. Det här med vila brukar göra susen när det känns tungt.
Så ett tips till er andra – tvinga dig inte igenom ett pass när kroppen skriker stopp. Den gör oftast det av en anledning.