Jag är rejält höjdrädd och det är inte direkt till någon fördel om man gillar att springa i berg och på äventyrliga trails. Jag brukar gilla att ändå utmana mig själv och min rädsla. Att klara av det man egentligen inte törs blir man stärkt av och ger en kick.
Men idag gick det helt över gränsen och sade helt stopp. Jag vek mig helt och klarade inte av målet. Känner mig något besviken över att jag inte vågade.
Vi befinner oss nämligen på Kauai som är en av Hawaiis öar. En stor anledning att vi valde att åka hit var för att ta oss igenom den populära Kalalau trailen. Det sägs vara en av världens mest spektakulära trails. Trailen är på 16km enkel väg och totalt blir det 32km med tillbaka vägen. Kanske inte låter så avskräckande långt, men terrängen är inte helt lätt och de flesta brukar ta med sig tält och göra turen på 2-3 dagar. Det är väl inte direkt min grej att campa så vi tänkte istället ta hela trailen på en dag. Det var i alla fall målet. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig.
Vi kom ungefär 11km på trailen (Bara det tog omkring 3 timmar fast vi sprang, vilket säger en del om terrängen). Men här sade det stopp och jag har nog aldrig känt mig så rädd.
Anledningen var en passage där stigen gick längs bergskammen och ett felsteg skulle ha lett till döden. Vi tog oss ungefär halvvägs och i början gick det bra. Men sen blev den lilla stigen som gick precis vid stupet ännu smalare. Man hade endast en bergsvägg på ena sidan och ett stup rakt ner på andra sidan, det fanns sedan ingenstans att hålla sig i. Under några steg skulle man dessutom bli tvungen att gå i sidled för att inte ramla ner. Just här sade det stopp för mig. Kunde tillslut inte gå ett steg och hade sådan ångest att jag ändå tagit mig ut så pass långt vid denna bergskam. Ett litet felsteg och man hade varit körd. Hur mycket är det då värt att riskera för att ta sig hela stigen?
Egentligen var det inte någon teknisk svår passage. Svårigheten låg att behärska sin rädsla. Om man inte varit rädd och tänkt så mycket på vad som skulle kunna ske, då hade det säkerligen inte varit farligt.
Men jag var nu livrädd och kunde inte kontrollera mig själv. Så hur mycket jag ändå ville ta mig igenom passagen, så var rädslorna desto starkare.
Så jag fegade ut helt. Vi fick lov att vända och klarade aldrig av dagens mål. Känner mig något besviken men också lättad. Visst man blir starkare av att utmana sig själv, men inte till vilket pris som helst.
Helt löpbart eller ?
I början kändes det inte så farligt!
Här började man ändå bli något nervös, vad döljer sig på andra sidan?
Här tog det stopp för mig då jag kände mig livrädd. Kan säga att bilden gör sig inte helt rättvis för det var mycket brantare stup än vad det ser ut.
Stigen som jag inte vågade att ta…
Jag var något bitter ett tag och det kändes tufft att behöva ge upp. Hade verkligen sett framemot att få klara av hela trailen och tror vi hade gjort det om jag bara hade vågat.
Nu i efterhand känns det ändå något bättre. Läste på lite mer om trailen och den har tydligen blivit utsedd som en av de 20 farligaste i världen. Trailen har dessutom blivit utsedd till en av de 10 farligaste i America. Så alltför feg var man kanske inte…
Trots att vi inte klarade hela vägen så bjöds det på många fina vyer och ett fantastiskt vackert landskap. Tillslut var vi ändå ute i 7 timmar så det blev trots allt en lång dag, så i efterhand kanske det var tur att vi inte kom över den svåra passagen då vi kanske inte hade hunnit tillbaka innan det hade hunnit bli mörkt.
