När allt går bra så är det lätt att hitta motivationen och allt känns roligt och det bara flyter på. Löpning är dock inte alltid en dans på rosor. Det finns mycket som kan ställa till det i ens träning så som skador, sjukdomar eller så lyckas man inte springa det där loppet på den tiden som man önskade.
När man har tävlat och tränat i löpning i över 20 års tid så har jag genomgått många motgångar genom åren. När jag var yngre kunde jag ta motgångar väldigt hårt och vara helt förstörd i någon vecka efteråt. Speciellt var det svårt när man hade tränat en längre tid inför ett specifikt lopp som sedan enbart slutat i besvikelse. Då är det lätt att ge upp och tycka att allt är värdelöst. Jag kunde gå och tjura under flera dagar och det kunde även gå ut över min familj. Hela livet kändes värdelöst bara för att jag hade sprungit dåligt på ett lopp.
Jag har även brutit och gett upp lopp bara för att jag inte tyckte att jag sprang tillräckligt fort. Något som jag verkligen ångrar idag. Lidingöloppet 2012 är ett lopp som jag idag skäms över. Året innan hade jag gjort ett kanonlopp som gav mig en andraplats på 2,05. Jag hade därför väldigt höga förväntningar på startlinjen och ville springa båda snabbare och få en ännu bättre placering än året innan. Egentligen var det lite naivt tänkt för jag hade inte alls tränat lika bra och var egentligen inte riktigt i samma form, men något som jag självklart blundade för på själva startlinjen.
På grund av de höga förväntningarna på mig själv så kunde jag inte tänka klart under loppet. Jag var så besviken på mig själv redan under loppet att jag bara ville ge upp. Loppet slutade därför med att jag bröt loppet vid Karins backe när det bara var 2 kilometer kvar. Jag bröt för jag tyckte att jag hade en dålig placering och för att tiden var så mycket sämre än året innan. Då ska ni veta att jag ändå låg på en topp tiondeplats och hade sprungit under 2,10 om jag så hade krypet in i mål. En tid som jag idag hade varit väldigt nöjd över. Så det var egentligen inget dåligt lopp, utan det var mina krav på mig själv innan loppet som inte var riktigt rimliga.
Genom åren har jag ändå lärt mig att tackla motgångar bättre. Jag har lärt mig att det inte är så farligt att det ibland får gå dåligt. Det är ingen som kommer att hata mig bara för att jag inte springer så fort på ett lopp. Istället handlar det om att lära sig något av motgångarna. Varför gick det inte som jag hade tänkt? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Genom att ta lärdom av sina misstag så kommer det istället ge en större utveckling. På så sätt kan det rent av vara nyttigt att ha lite motgångar. Det blir också mycket lättare att verkligen njuta av framgångarna om det ibland också har varit lite tufft och jobbigt.
Jag har genom åren även blivit bättre på att sänka pressen och kraven på mig själv. Jag vill inte längre att en dålig tid på ett lopp ska göra att jag ska må dåligt eller inte gilla att springa. Löpning är idag viktigare för mig än själva prestationen i sig. Även om jag inte har något mål i sikte kommer jag alltid att springa. Det får mig helt enkelt att må bra och det gör att jag blir gladare. Den glädjen vill inte jag att press på tider, måsten och krav på mig själv ska ta ifrån mig. Självklart är det kul att känna sig i form och att prestera, men det är inte bara det som är viktigt. Hur roligt det är att springa vill inte jag bara ska baseras på tider och resultat utan snarare på känsla och på hur löpningen får mig att må.
När lopp inte går som jag har tänkt mig försöker jag nu att inte ta det för hårt. Jag funderar lite kort om varför det inte gick bra och hur jag kan göra för att det ska bli bättre nästa gång. Men sedan går jag vidare. Idag skulle jag heller aldrig bryta ett lopp bara för att tiden inte blir tillräckligt bra. Då får man istället se något annat positivt från loppet än bara prestationen i sig. Tack vare det så spelar inte resultat och tider en lika stor roll för mig längre och det känns rätt skönt. Det är skönt att inte längre behöva få ångest och må dåligt bara för att man inte springer så fort som man hade önskat. Istället blir jag revanschlusten och vill ge det en ny chans.
Hur brukar du agera när loppet inte går så bra som du hade önskat? Hur viktigt tycker du det är att prestera?
Vill du höra mer om mina tankar kring mental träning och hur jag tänker kring prestation? På vårens löparkonvent i Stockholm kommer jag i år att hålla en föreläsning om just det ämnet kallad ”Våga misslyckas för att lyckas”. Ett ämne som jag själv tycker är extra spännande och brinner för så hoppas många av er vill komma och lyssna.
Känslan av att lyckas är oftast värt allt slit, men hur ska man göra när det inte går som man har tänkt?