Jag sprang Lidingö med ett leende!

Det var med mycket glädje och en del förväntan som jag igår ställde mig på startlinjen till Lidingöloppet. Jag var faktiskt inte särskilt nervös utan såg mest fram emot ett roligt lopp. Mitt mål för dagen var nämligen inte att pressa mig till maxgräns utan att istället hålla ett tempo så att jag kunde få springa med en skön känsla och känna mig stark.Jag ville få en positiv upplevelse av Lidingöloppet då mina senaste lopp har varit precis tvärtom.

Målet var att nu få en positiv upplevelse av Lidingöloppet

Mitt bästa Lidingölopp någonsin sprang jag 2011 då jag kom tvåa på 2,05. Efter det loppet har det inte gått som jag har önskat. Senast jag sprang 2017 så bröt jag loppet efter halva sträckan och senast jag kom i mål 2014 sprang jag på 2,10. I det loppet hade jag öppnat för fort och sedan tappat jätte mycket sista milen.

Eftersom jag under de senaste åren inte haft några riktigt bra lopp så ville jag inte sätta någon större press och förväntningar på mig själv på årets lopp. Jag skulle strunta i placeringar, tider och enbart fokusera på att springa avslappnat och inte bli för trött. Om jag inte orkade att le och njuta av atmosfären så gick det för fort. Ett lopp måste inte alltid handla om att pressa sig till max utan kan minst lika gärna handla om att njuta av upplevelsen, publiken och arrangemanget.

Taggad inför start

Jag gick redan i de första backarna från start

I år lyckades jag verkligen med mitt mål. Jag startade försiktigt och valde redan från start att gå i de absolut brantaste partierna. Tack vare det hade jag mycket energi under hela loppet. När jag kom till Lidingövallen överraskade jag publiken med att göra High-Five – något som ger extra energi och gör loppet till en större upplevelse.

Jag fortsatte sedan att mala på i ett för mig bekvämt tempo. Vid 13 km fick jag min första gel av min man och det gav en ytterligare energi boost. Höjde då tempot ett snäpp som gjorde att jag började att plocka fler löpare. Det gav ytterligare energi. Vid 17 km passerade jag Runacademy hejaklack och där fick man verkligen känna sig som en vinnare med alla hejarop.

Full av energi vid vår första hejaklack

Kände mig stark vid 10 km kvar

När jag kom till Grönsta gärdet och det endast var 10 km kvar kände jag mig fortfarande oförskämt pigg. Jag vågade ändå inte att höja tempot för visste att det var en hel del tuffa backar framför mig. Jag fortsatte att hålla ett kontrollerat tempo och tog det lugnt uppför backarna.

Gick uppför Aborrbacken

Till slut kom jag till den ökända abborrbacken och den kan kännas ordentligt slitsam. Jag valde att däremot gå några steg där det var som brantast och det gjorde att jag sparade mycket energi. Jag förlorade faktiskt inte så många sekunder mot löparna som sprang uppför backen och sprang faktiskt enkelt ifrån dem när det blev plant och utför. Det kan faktiskt vara mer taktiskt att vara pigg i utförsbackarna än att lägga all krut uppför.

När man väl kommit upp till Abborrbacken är det endast omkring 5 km kvar. Jag kände mig faktiskt redan nu nöjd över loppet och hade inte heller någon riktig motivation att pressa mig ytterligare. Det kan faktiskt vara rätt skönt att få känna sig pigg hela vägen. Ingen attityd om man vill vinna men om målet bara är att njuta av loppet – då behöver det inte vara fel.

Fick extra energi av Runacademy hejaklack

Så jag fortsatte att vara lite bekväm till det var 2 km kvar och jag kom till Runacademys andra hejaklack. Här fick jag ny pepp och extra motivation till att höja tempot något. Det visade sig att jag hade två tjejer precis inom räckhåll som jag kunde plocka.

Fick extra energi av hejaklacken strax innan Karins backe

Även om placering inte var det viktigaste för mig just den här dagen så vet jag att jag skulle ångra mig i efterhand om jag inte ens försökte ta ikapp tjejerna. Jag kom ikapp båda två vid Karins backe – men där valde jag att åter ta det lugnt då det var min taktik för dagen.

Jag tappade därför några sekunderar uppför backen men kom ikapp den ena tjejen ganska enkelt efter Karins backe. Den andra tjejen hade nu fått ett längre försprång och hon hade nu höjt tempot och hade ett bra tryck i steget. Det är kört att ta henne tänkte jag då för mig själv. Jag får vara nöjd med att jag ändå tog en av tjejerna (I det läget kan man undra var min vinnarskalle hade tagit vägen).

Överträffade mig själv i spurten

När jag väl kom upp till upploppsrakan så drog jag ändå upp den sista växeln. Det visade sig att jag hade mycket mer krafter kvar än vad jag hade trott.

Inför upploppet låg den andra tjejen omkring 20 m framför mig. Men nu kände jag att jag började plocka in. Med 50m kvar höjde jag tempot ytterligare och lyckades precis att passera henne med 2 sekunders marginal. Det kändes som en seger. Inte bara för att jag kom före henne utan för att jag själv för ett tag hade gett upp och trott att det var omöjligt. Jag bevisade nu för mig själv att det jag hade fel och att man alltid orkar mer än vad man tror.

Här är det 50m kvar till mål och kom överraskande ikapp tjejen framför

Det blev mitt näst snabbaste Lidingö

Jag sprang nu i mål på min näst bästa tid med 2,07,09 på en 13:e plats och kände mig riktigt nöjd över det. Men framförallt känner jag mig glad över att jag nu fick en positiv upplevelse över Lidingöloppet och där jag äntligen fick till ett lopp där jag fick känna mig stark.

Nästa gång kanske jag ska testa att utmana mig och mina gränser mera – men denna gång var jag nöjd över att kunna springa i ett tempo så att jag så gott som kunde le och njuta över hela loppet. Direkt efter mål blev jag faktiskt sugen på att springa loppet nästa år igen så det måste vara ett extra gott tecken.

Nöjd i mål

Kul att träffa på Maria Slars i målgång som gjorde ett dunderlopp och var en minut efter mig

Bästa supporters som hjälpte till att langa dryck och ta hand om Filip. Min far har faktiskt stöttat mig på alla Lidingölopp som jag har sprunget.