Jag har nog aldrig varit sÄ nervös inför ett lopp. Dels var det distansen pÄ 65km som gjorde mig nervös men framförallt var det utförslöpningarna.
NÀr jag anmÀlde mig i höstas till Transgrancanaria sÄ mindes jag mest Gran Canaria för dess fina stigar som gÄr lÀngst med bergskammarna. Jag hade dock inte nÄgot direkt minne över en massa branta utförslöpningar utan i min vÀrld skulle det vara en rÀtt lÀttlöpt bana.
Utförslöpningarna skulle bli min utmaning
Det var dÀrför tur att jag var pÄ Gran Canaria med vÄrt löparlÀger veckan innan och att jag dÄ fick möjligheten att springa pÄ stora delar av banan. Det visade sig att det kommer bli mÄnga stupbranta utförslöpningar med rullsten och en massa sten. Inget som jag direkt hade rÀknat med. Jag som alltid haft det svÄrt att springa pÄ utför i branta partier. Det hÀr kommer bli riktigt utmanande.
Jag var dÀrför rejÀlt nervös innan start. Skulle jag överhuvudtaget ta mig i mÄl? Tappar man det minsta fokuset sÄ Àr det sÄ lÀtt att snubbla och slÄ sig ordentligt. Totalt vÀntade över 3000 höjdmetrar utför och alltsÄ flera mil nedför branta partier med rullgrus och en massa sten. De 2500 höjdmeter uppför kÀndes som en baggis i jÀmförelse med utförslöpningarna.
Hur lÀtt skulle det sedan vara att ta sig utför alla dessa backar efter flera mils löpning nÀr benen Àr blytunga? Skulle jag ens orka hÄlla uppe koncentrationen sÄ lÀnge?
SkrÀckblandad förtjusning vid start
SÄ jag stod sedan pÄ startlinjen med skrÀckblandad förtjusning. Skulle jag överleva loppet? Det var ingen sjÀlvklarhet att jag skulle ta mig i mÄl utan mycket kunde hÀnda pÄvÀgen.
Starten var i en liten bergsby som heter Artenara. I början var det mest uppförsbackar och jag pĂ„minde mig ofta om Krister Linds ord (en ultrafantast som var med som ledare pĂ„ vĂ„rt lĂ€ger veckan innan) – ett ultralopp avgörs aldrig under första timmen.
Jag försökte dÀrför frÄn start att ta det sÄ lugnt som möjligt och gick uppför alla branta backar. NÀr vi kom till Cruz De Tejeda efter 500 höjdmeter uppför och omkring 7 kilometers löpning lyckades jag ÀndÄ av nÄgon konstig anledning att vara i ledning. Jag antar att fler hade samma taktik att ta det lugnt i början.
Det viktigaste var att hÄlla sig fokuserad
Min ledning varade dock inte lÀnge. Hade en tjej precis bakom mig som direkt nÀr det blev utför kastade sig förbi mig och dansade med lÀtta steg utför. Jag hade inte en chans att hÀnga med henne i den första nedförsbacken pÄ 4 km. Det var bÀttre att försöka ta det i min takt och inte stressa. Det viktigaste var ÀndÄ att hÄlla sig uppe pÄ fötterna och inte ramla.
Förlorade omkring 1,5 minut pÄ utförslöpningen pÄ 4km ned till Tejeda. Det hade nu gÄtt 11 km och jag hade varit ute i 75 minuter. HÀr fick jag min första langning av min man som bestod av en gainomax.
Jag visste att vi nu hade den tuffaste uppförslöpningen med omkring 1000 höjdmeter framför oss. HÀr hade jag min chans att ta ikapp.
Var i ledningen efter uppförsklÀttringen!
Jag höjde dÀrför tempot i dessa backar som var vÀl typ 8 km brantuppför. Efter denna klÀttring var det nÀstintill bara branta utförslöpningar till mÄl sÄ det var bara hÀr jag hade chans att ta ikapp samt skapa lucka till löpare bakom mig.
Det var vĂ€ldigt varmt med gassande sol som tryckte hĂ„rt uppför stigarna. Plötsligt skummade jag tjejen framför mig – nu hade jag min chans och behöver ha en lĂ„ng lucka om jag ska ha en chans i utförslöpningarna.
Jag kom ganska enkelt förbi henne och det kÀndes som hon faktiskt tog det förhÄllandevis lugnt. Jag tror hon hade en liten annan taktik Àn mig.
Vid Roque Nublo ledde jag med typ 30 sekunder. Det varade dock inte lĂ€nge. Nu vĂ€ntade nĂ€mligen Ă€nnu fler branta och tekniska utförslöpningarna och hon fullkomligen kastade sig förbi mig. Ăven om mina ben hade varit helt utvilade sĂ„ skulle det vara omöjligt för mig att springa pĂ„ som hon gjorde utför. Ingen idĂ© att ens försöka.
Det var sista gÄngen som jag sÄg henne pÄ loppet. Mestadels av loppet var ju nu utför och sÄ som hon flög utför sÄ blev mitt mÄl att istÀllet fokusera pÄ mitt egna lopp. Det gÀllde att hela tiden vara fokuserade, avslappnad och inte tappa koncentrationen. Ett felsteg och olyckan skulle kunna vara framme.
Vid Ganon efter cirka 23 km var den andra vÀtskestationen och dÀr stod Andreas med min andra gainomax. Fyllde Àven pÄ med en liter vÀtska och hoppades det skulle rÀcka ett tag.
VĂ€rmen gjorde det extra utmanande
Det var nu riktigt varmt med stekande sol och tryckande vÀrme. Luften stod stilla och det var helt vindstilla. Nu vÀntade en av de tuffaste utförslöpningarna med bland annan en brant stentrappa utför pÄ nÄgra kilometer. Jag tog det sÀkra kortet och tog det förhÄllandevis lugnt utför dessa stentrappor. Ville inte riskera att ramla hÀr samt att jag skulle köra slut pÄ benen.
Redan efter ytterligare 7 km löpning hade jag druckit upp min liter vĂ€tska, tagit alla mina gels och var törstig. NĂ€r skulle nĂ€sta vĂ€tskestation komma? Det kĂ€ndes som evigheter och jag blev bara törstigare och törstigare. Ett tag kĂ€nde jag mig nĂ€stan svimfĂ€rdig i solen och blev nĂ„got yr av vĂ€rmen. Stannade och satte pĂ„ mig en buff – det gjorde susen. Att tĂ€cka huvudet med nĂ„got gjorde att yrseln försvann. Borde haft en keps pĂ„ mig frĂ„n start. Det Ă€r lĂ€tt att vara efterklok.
LÀngtade efter att trÀffa Andreas och Filip
Efter nÄgra ytterligare kilometer kom vi Àntligen till den tredje vÀtskestationen efter omkring 39 km löpning. Jag var bara sÄ törstig och hÀllde i mig vÀtska samt fyllde upp mina flaskor med ytterligare en liter dryck. Detta borde rÀcka till nÀsta station vid 48km vid Ayaguares.
Min frÀmsta mÄlbild under kommande kilometrarna var att jag skulle fÄ trÀffa pÄ min man Andreas och Filip vid nÀsta vÀtskestationen vid Ayaguares. Det var dock mÄnga branta kilometerslöpningar som vÀntades innan dess. Det gÀllde att hela tiden vara fokuserade.
Efter mycket kÀmpade sÄg jag Àntligen byn lÄngt nedanför mig pÄ avstÄnd. Det skulle dock dröja lÀnge innan jag kom dit. Nu vÀntade nÀmligen den mest tekniska utförslöpningen pÄ hela banan med tvÀrbranta stup med sten. HÀr fanns det till och med en skylt innan som varnade oss löpare för tekniskt parti. Hade Àven mÄnga som sprang maran framför mig som nu gick lÄngsamt utför som gjorde det hela Ànnu svÄrare att försöka ta sig förbi. Det kÀndes ett tag hopplöst och som man aldrig kom nÄgonstans.
Min besvikelse var total
Men med tÄlamod sÄ kommer man alltid ned. Underbart nu skulle jag fÄ trÀffa min man och Filip. VÀl vid vÀtskestationen fick jag nÀstan panik. De fanns inte hÀr pÄ plats och jag som skulle fÄ min favoritsportdryck och nÄgra extra gel. Ringde upp Andreas men fick inga svar. Besvikelsen var total. Vad gör jag nu?
Lyckades till slut fÄ ett meddelande frÄn Andreas och de skulle inte hinna ta sig till stationen. Inte helt lÀtt att hinna serva samtidigt som man ska ta hand om ett barn pÄ 16 mÄnader.
Tredje tjejen kom ikapp
Som tur var fanns det pepsi vid stationen och arrangörernas sportdryck. Jag fyllde pĂ„ sĂ„ gott jag kunde. Precis nĂ€r jag skulle lĂ€mna kom tjejen bakom mig ikapp. Hon hade support sĂ„ gick vĂ€ldigt mycket fortare för henne vid station. Lovade mig sjĂ€lv att detta Ă€ndĂ„ inte skulle göra att jag missade min andraplats – sĂ„ jag tog upp fighten.
Mitt lilla stopp hade gjort att jag ÀndÄ kÀnde mig förhÄllandevis pigg. Kom dÀrför ganska enkelt förbi tjejen och kunde mata pÄ. Nu var det bara 17 km kvar till mÄl och denna strÀcka hade jag sprungit tidigare. Det gjorde mig trygg.
Först vĂ€ntade den sista uppförsbacken pĂ„ typ 500 höjdmeter innan det var dags för utförslöpningen. Det var dock inte helt lĂ€tt utförslöpning – men i jĂ€mförelse med det som var tidigare i loppet sĂ„ kĂ€ndes detta parti Ă€ndĂ„ enkelt.
Kom sedan ner till plan mark och den sista tuffa passagen som bestod av nĂ„gra kilometer stenpartier. Som tur var varvades stenpartierna med nĂ„gra lĂ€ttlöptare partier sĂ„ jag kunde varva stenlöpning med nĂ„gra riktiga löpsteg. Detta kĂ€ndes dock mycket lĂ€ngre Ă€n vad jag mindes – men efter nĂ„gra kilometers stenlöpning tog det Ă€ndĂ„ Ă€ntligen slut. Nu vĂ€ntade enbart 5 km pĂ„ plant underlag.
Skönt att slippa all sten pÄ slutet!
Ăntligen gick det att springa pĂ„ utan en massa sten. En sĂ„dan befrielse. Plötsligt stod Andreas och Filip efter grusvĂ€gen. Andreas var orolig att jag skulle gĂ„ tom dĂ„ jag inte hade fĂ„tt mina gels. Först blev jag förbannad dĂ„ jag hellre velat haft dem vid mĂ„l. Men jag försökte att inte visa det för visste att han Ă€ndĂ„ bara ville vĂ€l. Jag fick ju sedan Ă€ndĂ„ inte ta emot nĂ„got eftersom langning enbart fick ges vid vĂ€tskestationer. Jag vĂ„gade dĂ€rför inte riskera nĂ„got och avböjde gelĂ©n. KĂ€nde Ă€ndĂ„ att jag skulle klara av de sista kilometrarna till mĂ„l.
Sista tvÄ kilometrarna var tuff
Det spelar nĂ€stan ingen roll hur lĂ„ngt man springer pĂ„ ett lopp men de sista 2 km Ă€r Ă€ndĂ„ alltid lika tunga. Det kĂ€ndes som jag aldrig skulle komma i mĂ„l och att jag inte kom framĂ„t. Som tur var fick jag lite support av min morbror och hans tjej som var pĂ„ semester i Maspalomas – de hejade pĂ„ mig fritt.
Men Àven om det kÀnns sÄ himla lÄngt sÄ har ÀndÄ allt ett slut. Plötsligt kom jag Àntligen till stranden och fick en ballong i handen för att jag var tvÄa.
GlÀdjen över att ta sig i mÄl
Upploppsrakan var magisk. Att varit ute och kÀmpat i över 7h gör det hela extra speciellt. Jag hade klarat mig hela vÀgen trots mina rÀdslor för alla utförsbackar. Att det dessutom rÀckte till silverplats var en extra stor bonus!
Intervju efter loppet:
Lotti Harrieson skrev den 10 mars, 2020
Stort Grattis Petra! Vilken prestation,wow!