Johannas egna ord om VM loppet!

Mitt i natten mellan fredag till lördag sprang Johanna Bäcklund VM i marathon i Doha. Det kommer gå till historiens mest extrema maraton lopp på VM och så långsamt har aldrig segrartiden varit. Det var ett väldigt speciellt lopp då det var extremt varmt med över 30 grader och med en hög luftfuktighet. Detta gjorde att hela 30 löpare av 71 startande tvingades att bryta loppet. Många blev omhändertagna av sjukvård och fick lov att ta dropp på grund av värmen. Här delar Johanna med sig med sina egna ord om upplevelsen av det extrema loppet i Doha. 

Förväntningarna var stora inför start, så häftigt att bara få stå där med världens snabbaste maratontjejer. Jag var förberedd och hade gjort jobbet även om jag i och med mina 10 dagar i doha helt klart fått respekt för värmen.
Att komma ner till doha och mötas av värmen med  den omtalade luftfuktigheten måste upplevas för att förstå, det kändes som man gick rakt in i en vägg. Dock vande man sig mer och mer ju längre vi var på plats, men det var svårt att veta hur man skulle påverkas  när man inte springer något längre pass i värmen så tätt inpå loppet. Det hade nog egentligen behövts för att veta än mer vad det innebar.

Vi hade en tydlig plan för loppdagen, Christian (min tränare) hade planerat alla detaljer samt förberett allt kring vätskan och energin under loppet. Jag hängde på hotellet nästan hela dagen och spenderade mycket tid med min lagkamrat Cecilia Norrbom då vi bodde tillsammans. Vi var båda nervösa men också spända att äntligen få springa.

Vid 22.30 var det dags att bussas iväg mot starten och väl på plats vid området väntade säkerhetskontroll. Sedan joggade vi svenska tjejer ihop en kortare sväng innan det var dags för första calling som var 23.25. Vi fick då våra chip och hann ta ett snabbt toalettbesök innan vi skulle ta oss genom chipkontrollen, detta tog en hel del tid och vi var inte ute vid startlinjen förens knappt 10 min innan. Jag hann med några stegringslopp innan det var dags för start. Det viktigaste innan var att kyla ner sig så hade på mig både is och hällt massa kallt vatten över mig.

Äntligen dags för start!
Planen var klar, öppna lugnt för att försöka avsluta starkt! Jag höll mig till en lugn öppning och stressades ej av de andra. Det kändes väldigt lugnt och kontrollerat och jag hällde vatten över mig på varje officiell dryckeskontroll och drack allt jag skulle på våra egna kontroller.

Men redan innan två varv avklarade (Ett varv var på 7 kilometer) hade jag fått börja springa på bajamajorna, magen var i obalans och det kändes redan tungt. Ett tag kändes det hooplöst och jag sa till Christian ”det här går inte”, men sen fortsatte jag ett tag till. Höjdpunkten var hejaropen att höra familjen, vänner som var på plats och alla andra som hejade gjorde att jag fick energi. Jag tog en bit i taget. Man såg hela tiden folk längs banan som klivit av, flera som gick. Vid cirka 20km passerad jag Cecilia, jag försökte peppa att vi skulle fortsätta ihop men hon hade det tungt.

När jag passerar 3 varv tänkte jag bara på att ta mig i mål, farten var helt obetydlig.
Jag fortsatte dricka enligt plan trots flertalet toalettbesök. Tankarna på att bryta kom många gånger men jag motarbetade dem med att tänka på hur gärna jag ville klara detta, hur jag gjorde det för familjen och för min man Pontus. Han som gjort att jag kunnat utföra all den träning som krävts för detta och förbereda mig på plats i doha medan han tagit barnen, jag kunde inte bryta!

Det kändes som jag kröp fram
De sista två varven var otroligt tunga. Det kändes som jag ”kröp” fram, hade ont i benen, fortfarande stora problem med magen. Tempot sjönk mer och mer.
När jag för sista gången passerade varvningen så visste jag att jag skulle kunna kriga mig i mål. När Vilhelm skrek det högsta han kunde ”heja mamma” tog jag i lite extra med knappa 5km kvar. Jag ville i mål möta familjen, mina föräldrar, syster, Christian och alla på plats och hemma i Sverige att jag skulle i mål.
Vid sista vätskekontrollen så stannande jag till och fick vatten över mig av Christian, gel, sportdryck och is att sätta över allt. Det fick gå hur långsamt som helst men i mål skulle jag.

Att se Alfons komma springande emot mig när jag passerat mållinjen, mötas av fina teckningar från Vilhelm och familjen var helt fantastiskt!

Lycklig över att ta mig i mål
Väl i mål var jag sjukt trött, det började snurra i huvudet så jag var tvungen att lägga mig ner, sjukvårdspersonal kom för att kolla blodtryck, men jag kom rätt fort upp på benen igen efter att jag kylt ner mig genom att sitta med fötterna i kallt vatten. Även om benen, kroppen allt kändes så mycket mer sliten än efter tidigare maratonlopp!

Att komma in som 37a i ett helt sjukt tufft lopp kändes otroligt, tiden var helt oväsentlig det enda som betydde nåt denna gång var att jag nådde målet. Jag har aldrig tidigare varit så glad över att ha kommit i mål på ett lopp!

Foto: Deca Text&Bild