Kan det löna sig att gå i backarna?

När man är ute och springer så är det väldigt lätt att lägga väldigt mycket krut och energi på backarna. Inte vill man ge upp i en backe utan man tar sig hela vägen upp även om det innebär en massa extra mjölksyra och jätte trötta ben. Men springa hela vägen det måste man och det till vilket pris, annars är man inte någon riktig löpare. Fler som känner igen sig?

Men är det verkligen så att man tjänar tid på att även springa i alla de tuffaste och jobbigaste backarna? Det blir ju helt klart tuffare och man blir ju också mycket tröttare. Vad händer om man därför väljer att gå i de tuffaste backarna? Hur mycket tid förlorar man egentligen på det? Eller kan det till och med löna sig för att man får så mycket mer kraft?

Jag har sprungit en hel del bergslopp och då går man i de tuffaste och längsta backarna. Det gör att backarna inte känns så förskräckligt jobbiga trots att man bestiger ett berg på 1000 höjdmeter. Tack vare att jag sprungit många sådana typer av lopp så har jag lärt mig att det är okej att faktiskt gå i backarna.

När jag sedan sprang Stockholms brantaste i våras så gjorde jag misstaget att springa för hårt i backarna uppför. Det var ju bara 3km löpning, men man skulle bestiga Hammarbybacken 3 gånger. Jag tog då i allt vad jag hade i stortsett alla backar och kunde knappt ta mig utför. Vår ledare Malin Starfelt kunde då enkelt springa ifrån mig på slutet då hon valde att gå i alla backar. Hon hade då mycket mer krafter kvar utför och på de plana partierna.

Just nu tränar jag för att springa Lidingöloppet. Det innebär ju en hel del backar även om det inte alls är lika krävande backar som ett bergslopp. Men skulle jag ändå kunna tjäna tid på att gå i backarna under loppet? Jag har faktiskt sett riktigt snabba löpare som gör Lidingöloppet under 2h att de går i vissa backar, så kan det löna sig för mig?

I söndags gjorde jag därför ett test tillsammans med min man Andreas. Vi är nämligen väldigt jämna som löpare. Ibland vinner han och ibland vinner jag. På milen skiljer det till exempel bara 2sekunder mellan våra personbästan.

Testet gick ut på att vi skulle springa 15km i tänkt Lidingöloppsfart med en extra tempoökning på slutet. Andreas sprang på som vanligt i alla backar medan jag provade att gå i alla brantare backar och detta redan från start. När jag går så blir det mest några steg så var inte hela backen, men det gjorde att benen fick lite vila.

Så vad gick fortast? Jag tappade så klart på Andreas i varje backe, men väl uppe i backen kände jag mig oftast stark och hade energi att enkelt springa ikapp. Det tog oftast bara några sekunder och så var jag ikapp det jag tappade i backen. Under de sista 2km kände jag mig ruskigt stark och kunde till och med springa ifrån Andreas. Det verkade alltså löna sig att gå i backarna!

Sedan kan man ju alltid diskutera om jag hade kunnat springa ännu fortare om jag sprungit i alla backar. Men jag tror faktiskt inte det. Det var skönt mentalt att tillåta sig att ta några gångsteg och jag tror att det gjorde att jag orkade hålla mycket högre tempo utför. Oftast är det i backarna utför som man kan tjäna mycket tid.

Vi får se hur taktiken blir på själva Lidingöloppet. Men jag har lärt mig att man absolut inte ska känna sig dålig om man går i några backar. Det kan till och med vara taktiskt smart. En sak är iaf säker, ska du springa Lidingöloppet så håll igen i backarna. Det är i utförsbackarna som du kan tjäna flest sekunder och det är därför en stor fördel att bli bra på att springa utför och att då våga släppa på.

Jag och Andreas var nöjda efter söndagens tuffa pass. Jag hade det lite lättare då jag fick gå i alla backar, men sprang ändå ifrån Andreas ?