Visst kan man det. I rätt sällskap och med tillräckligt mycket vilja så är (nästan) allt möjligt! Det fick jag ytterligare bevis på efter årets Vasalopp.
I söndags morse stod jag alltså på startlinjen i Sälen tillsammans med min vän Fredrika, hennes mamma Anna och bror Henrik. Det kan tyckas galet att ställa upp i världens största skidlopp när man inte skidat mer än en mil under de senaste 3 åren och dessutom nyss blivit frisk från en långdragen influensa. Jag hade inte ens ägt mina skidpjäxor i mer än 12 timmar. Men för mig handlar livet om utmaningar, så när Fredrika knappa 3 veckor tidigare frågat om jag inte skulle hänga med, då kunde jag inte säga nej.
Starten gick som väntat långsamt och under ett lätt snöfall ringlade sig köerna uppför den första långbacken i snigelfart. Men trots att det tog 1,5 timme att skida de första 5 kilometrarna så tog vi oss ändå till kontroll Smågan en halvtimme innan repdragning (varje kontroll har ett klockslag för sista passering/repdragning vilket innebär att man måste bryta loppet om man inte passerar i tid). I jämn fart skidade vi vidare förbi Mångsbodarna och Risberg och eftersom vi fortfarande hade repet dryga halvtimmen bakom oss så tog vi oss tid att både äta bullar och dricka varm blåbärssoppa vid kontrollerna.
Halvvägs in i loppet så tog dock mina krafter slut och när vi passerade Evertsberg så gjorde precis allting ont; från nacken ner till fötterna. Med bara 7 min från repdragningen blev det dessutom att stressa mot nästa kontroll och i folkmassan tappade jag bort de andra. Jag passerade Oxberg och Hökberg med bara 2 minuters marginal och på sträckan mot sista kontrollen i Eldris så rann tårarna nerför kinderna av ren och skär utmattning. Det var just där och då, när jag nästan gett upp hoppet om att klara det i tid, som Anna skidade upp bredvid mig med beslutsamhet i blicken. Tillsammans nådde vi Eldris precis i tid där vi även mötte upp med Fredrika. Minutrarna tickade på och precis innan repdragning så kom även Henrik! Henrik som varit sekunder från repet under de sista två kontrollerna – vilken kämpe!
Jag är övertygad om att min resa mot Mora hade varit betydligt jobbigare utan stödet från min grupp samt alla fantastiska hejarop från åskådarna längs med banan. Den där ”en för alla, alla för en” känslan får en att ignorera smärtan och bara fortsätta, en meter i taget. Dessutom vet man att efter 75 kilometer på skidor så gör det precis lika ont för alla och det är kanske det som är det häftigaste – att kämpa med andra, sida vid sida. ”Pain is temporary, quitting lasts former” är inte bara en klyscha utan helt sant.
Att de sista 9 kilometrarna till Mora var det lättaste under hela loppet säger ju även ganska mycket om hur mycket som faktiskt sitter i huvudet. När man inte tror att det går mer så finns det alltid reserver. Reserver av vilja! Känslan att skida in på upploppet i Mora till folkets jubel var helt oslagbar, och trots att vi var bland de absolut sista åkarna att passera mållinjen så kände vi oss som vinnare!
Oavsett om man tränat stenhårt inför Vasaloppet eller inte förberett sig alls så kommer de där 9 milen att göra ont, riktigt ont. Men samtidigt är det på andra sidan den där smärtgränsen som vi finner något annat. Något som är värt allt slit. Varför skulle vi annars göra sånt här? Varför utsätter vi oss för smärta när vi egentligen inte behöver det? Jag tror att de flesta som läser det här inlägget vet svaret på det. Känslan av att ha klarat ett lopp, vilket lopp som helst, är i allafall för mig något av det bästa som finns.
Så ja, man kan genomföra ett Vasalopp utan några som helst förberedelser. För oss tog det 12 timmar, 14 minuter och en del tårar att skida de där 9 milen. Nästa gång jag står på startlinjen i Sälen tänker jag däremot vara förberedd, betydligt mer förberedd.