Visst kan man det. I rÀtt sÀllskap och med tillrÀckligt mycket vilja sÄ Àr (nÀstan) allt möjligt! Det fick jag ytterligare bevis pÄ efter Ärets Vasalopp.
I söndags morse stod jag alltsÄ pÄ startlinjen i SÀlen tillsammans med min vÀn Fredrika, hennes mamma Anna och bror Henrik. Det kan tyckas galet att stÀlla upp i vÀrldens största skidlopp nÀr man inte skidat mer Àn en mil under de senaste 3 Ären och dessutom nyss blivit frisk frÄn en lÄngdragen influensa. Jag hade inte ens Àgt mina skidpjÀxor i mer Àn 12 timmar. Men för mig handlar livet om utmaningar, sÄ nÀr Fredrika knappa 3 veckor tidigare frÄgat om jag inte skulle hÀnga med, dÄ kunde jag inte sÀga nej.
Starten gick som vÀntat lÄngsamt och under ett lÀtt snöfall ringlade sig köerna uppför den första lÄngbacken i snigelfart. Men trots att det tog 1,5 timme att skida de första 5 kilometrarna sÄ tog vi oss ÀndÄ till kontroll SmÄgan en halvtimme innan repdragning (varje kontroll har ett klockslag för sista passering/repdragning vilket innebÀr att man mÄste bryta loppet om man inte passerar i tid). I jÀmn fart skidade vi vidare förbi MÄngsbodarna och Risberg och eftersom vi fortfarande hade repet dryga halvtimmen bakom oss sÄ tog vi oss tid att bÄde Àta bullar och dricka varm blÄbÀrssoppa vid kontrollerna.
 
HalvvĂ€gs in i loppet sĂ„ tog dock mina krafter slut och nĂ€r vi passerade Evertsberg sĂ„ gjorde precis allting ont; frĂ„n nacken ner till fötterna. Med bara 7 min frĂ„n repdragningen blev det dessutom att stressa mot nĂ€sta kontroll och i folkmassan tappade jag bort de andra. Jag passerade Oxberg och Hökberg med bara 2 minuters marginal och pĂ„ strĂ€ckan mot sista kontrollen i Eldris sĂ„ rann tĂ„rarna nerför kinderna av ren och skĂ€r utmattning. Det var just dĂ€r och dĂ„, nĂ€r jag nĂ€stan gett upp hoppet om att klara det i tid, som Anna skidade upp bredvid mig med beslutsamhet i blicken. Tillsammans nĂ„dde vi Eldris precis i tid dĂ€r vi Ă€ven mötte upp med Fredrika. Minutrarna tickade pĂ„ och precis innan repdragning sĂ„ kom Ă€ven Henrik! Henrik som varit sekunder frĂ„n repet under de sista tvĂ„ kontrollerna â vilken kĂ€mpe!
Jag Ă€r övertygad om att min resa mot Mora hade varit betydligt jobbigare utan stödet frĂ„n min grupp samt alla fantastiska hejarop frĂ„n Ă„skĂ„darna lĂ€ngs med banan. Den dĂ€r ”en för alla, alla för en” kĂ€nslan fĂ„r en att ignorera smĂ€rtan och bara fortsĂ€tta, en meter i taget. Dessutom vet man att efter 75 kilometer pĂ„ skidor sĂ„ gör det precis lika ont för alla och det Ă€r kanske det som Ă€r det hĂ€ftigaste – att kĂ€mpa med andra, sida vid sida. ”Pain is temporary, quitting lasts former” Ă€r inte bara en klyscha utan helt sant.
Att de sista 9 kilometrarna till Mora var det lÀttaste under hela loppet sÀger ju Àven ganska mycket om hur mycket som faktiskt sitter i huvudet. NÀr man inte tror att det gÄr mer sÄ finns det alltid reserver. Reserver av vilja! KÀnslan att skida in pÄ upploppet i Mora till folkets jubel var helt oslagbar, och trots att vi var bland de absolut sista Äkarna att passera mÄllinjen sÄ kÀnde vi oss som vinnare!
Oavsett om man trÀnat stenhÄrt inför Vasaloppet eller inte förberett sig alls sÄ kommer de dÀr 9 milen att göra ont, riktigt ont. Men samtidigt Àr det pÄ andra sidan den dÀr smÀrtgrÀnsen som vi finner nÄgot annat. NÄgot som Àr vÀrt allt slit. Varför skulle vi annars göra sÄnt hÀr? Varför utsÀtter vi oss för smÀrta nÀr vi egentligen inte behöver det? Jag tror att de flesta som lÀser det hÀr inlÀgget vet svaret pÄ det. KÀnslan av att ha klarat ett lopp, vilket lopp som helst, Àr i allafall för mig nÄgot av det bÀsta som finns.
SĂ„ ja, man kan genomföra ett Vasalopp utan nĂ„gra som helst förberedelser. För oss tog det 12 timmar, 14 minuter och en del tĂ„rar att skida de dĂ€r 9 milen. NĂ€sta gĂ„ng jag stĂ„r pĂ„ startlinjen i SĂ€len tĂ€nker jag dĂ€remot vara förberedd, betydligt mer förberedd.Â