I morse startade jag morgonen med en lättare löptur och som vanligt var jag i min egen lilla bubbla där jag filosoferade om allt möjligt. På väg upp mot Skinnarviksberget hör jag fruktansvärt höga skrik. Först slog jag bort tanken då jag tänkte att det måste vara några barn som bara var ute och lekte. Men skriken slutade inte och det lät mer som någon hade riktig panik. Plötsligt hör jag hur skriken övergår till rop om hjälp och ljudet ekar över hela det berg som jag står uppe på, men jag har ingen aning var ljudet kommer ifrån. Det här kunde jag inte bara ignorera då det skulle kunna vara något allvarlig och bestämmer mig för att springa efter ljudet. Det var inte helt enkelt att hitta men tillslut kom jag fram till ett hyreshus.
Då ser jag till min fasa att det är en tjej som står på balkongen högst upp i huset och har bestämt sig för att hoppa och ta livet av sig. Det är annars inte mycket folk i närheten och endast två till personer som verkar ha märkt att något är fel. Tjejen skriker högre och högre och det är som hon kämpar mot sig själv. Den ena halvan säger att hon ska hoppa och den andra att hon ska leva. Varken polis eller brandkår finns i sikte. I nästa sekund ser jag en man som börjar klättra från grannens balkong över till hennes. Det här är också riktigt högt upp och skulle han ta ett litet snedsteg så är han borta. I det läget kände jag mig väldigt liten och det var hemskt att inte kunna göra något. Mannen lyckades i alla fall komma över till den andra balkongen och ta bort tjejen från räcket – han hade idag troligtvis räddat hennes liv.
Den här morgonen hade jag bevittnat en hjälte – en vardagshjälte som troligtvis aldrig kommer få någon uppmärksamhet för de han gjorde trots att han utsatte sitt eget liv i fara. Det som förvånade mig var att trots att den här tjejen skrek i ren panik som hördes över nästintill hela söder så var det inte mer fler folk där. På marken stod endast ett äldre par. Var befann sig resten av grannarna? Varför gör inte folk mer när de hör att någon ropar efter hjälp? Var är vi på väg när alla är så stressade och varken ser eller hör när någon annan skriker efter hjälp?
Tur att det i alla fall finns några vardagshjältar som den här mannen.
När jag befann mig på toppen av skinnarviksbacken hör jag rop på hjälp