I söndags sprang vår ledare Malin Starfelt tävlandes för Runacademy IF ett strålande maratonlopp i Hamburg. Hon slog personbästa med nästan 5 minuter till fantastiska 1,40,32 som också är ett nytt klubbrekord. Men inte nog med det, hon slog även ett personligt rekord på halvmaran med 1,18,43. Så imponerande!
Malin var med detta endast 2 min från att direktkvala till EM i sommar där kvaltiden är på 2,38. Dock är chansen ändå inte helt slut än. Det kommer nämligen även skickas ett lag till EM bestående av minst 4 tjejer. Kvaltiden för laget är på 2,42 och det har ju Malin nu klarat. Däremot är det redan 4 tjejer som sprungit fortare än Malin under kvaltiden, så frågan är hur många landslaget är villiga att skicka. Det är tillåtet att starta med 6st. Så allt beror på om de övriga tjejerna är hela, friska och kan springa eller om Sverige kan tänka sig att skicka fem startade. Det återstår att se och vi håller så klart tummarna.
Här delar Malin med sig om sitt fantastiska lopp i Hamburg:
”Jag hade en väldigt bra känsla inför loppet eftersom det ur löparsynpunkt såg ut att bli fina förutsättningar. Nästan ingen vind och 16-17 grader varmt.
När startskottet gick kände jag mig pigg och laddad. Häftigt att starta längst fram med 15 supersnabba tjejer i ett så stort lopp. Jag hade spanat in en belgisk tjej som jag efter att ha pratat med hennes farthållare förstod skulle hålla ungefär det tempot jag planerat. Så jag hängde på dem första halvan av loppet och det kändes jättebra! Fick i mig energi som planerat och mådde bra.
Någonstans vid km 23-24 började jag känna ett lätt illamående men inget oroväckande ännu så drack lite mer sportdryck på nästa station (25 km), men då sa magen ifrån rejält. Höll på att kräkas vid flera tillfällen och fick kämpa för att fortsätta springa. Då förstod jag att det skulle bli svårt att överhuvudtaget dricka mer under loppet om jag ville komma i mål och det ville jag ju eftersom jag hade checkat av tiden vid halvmarapasseringen och visste att om jag bara höll tempot skulle en plats till sommarens friidrotts-EM vara fixad.
Tyvärr blev det allt tuffare att hålla upp tempot eftersom jag hade tappat den belgiska tjejen och hennes farthållare i samband med illamåendet så jag fick kämpa på ensam. Det var otroligt tufft bitvis men min man gjorde allt för att peppa mig längs banan vilket var till otroligt stor hjälp eftersom man så lätt tappar motivationen när man inte får i sig kolhydrater och det börjar kännas tungt. Prövade vid något tillfälle med sportdryck när magen lugnat sig men det gick inte då heller. Vid det här laget hade det även hunnit bli riktigt varmt och solen låg på så hällde vatten över mig vid varje vattenstation för att kyla ner mig och vakna till.
Någonstans kring 35 km kändes det som att jag sprang i slow motion och jag blev ikappsprungen av en annan belgisk tjej som också hade egen farthållare. Jag hade sprungit om henne tidigare i loppet då hon hade kroknat ordentligt. Men när hon kom vaknade jag upp och låg sen resten av loppet och växeldrog med henne och hennes farthållare. Och med min sista energi lyckades jag ändå hålla tempot upp så pass att jag i alla fall inte tappade mer än vad jag redan gjort.
Men tusan vad lång sista milen var. Sällan jag varit så slut som jag var när jag kom i mål. Efter att ha legat och kräkts på mållinjen en stund undrade funktionärerna om jag behövde sjukvård. Då lyckades jag rycka upp mig och stappla iväg för att hitta igen familjen men jag mådde inte bra.
Någon timme senare när jag fått i mig en flaska vatten och en glass började jag kvickna till och orkade ta mig hem och resten av kvällen mådde jag riktigt bra och kunde börja glädjas åt resultat som blev sämre än jag hoppats på men som jag nu är jätteglad och stolt över 😊”