Man måste inte vara i form för att tycka om att springa!

När jag blev gravid trodde jag att löparglädjen skulle försvinna eller åtminstone avta. Jag var rädd för att löpningen enbart skulle vara tung, klumpig, gå långsamt och att det skulle vara mycket jobbigare att springa och därmed inte särskilt kul.

Helt ärligt så trodde jag inte att jag skulle orka springa så långt in i graviditeten utan istället satsa på andra alternativa träningsformer. Jag trodde jag skulle tröttna i takt med att jag kände mig i sämre form.

Men graviditeten har fått mig att se löpning ur en ny synvinkel. Jag måste inte springa fort och pressa mig hårt för att det ska vara kul. Det är även okej att gå när det blir tungt och springa i ett tempo som känns som snigelfart. Ändå njuter jag av varje löpsteg. Jag har accepterat att det får gå mycket långsammare och det är inget jag bryr mig om. Jag mår verkligen så mycket bättre av att bara få springa och trots att det går tyngre så kan jag ändå njuta.

Det finns dagar då det inte alls känns bra att springa och där jag får avbryta löpturen med att gå. Men det gör att jag uppskattar dagarna då det känns bra ännu mer. Idag hade jag en sådan där fin dag när vi körde intervaller tillsammans med kollegorna på jobbet.

Trots att jag var långsammast av alla så tyckte jag ändå det var kul. Vi hade en runda som vi sprang olika intervaller på och det gjorde att jag även kunde gena. Då kände jag mig inte heller så långt efter.

Men det bästa var att jag fortfarande kunde njuta av att bara springa. Detta trots att det går mycket tyngre, långsammare och är jobbigare än förr. Ändå känner jag en stor löparglädje och det verkar inte vara farten eller min egna form som måste styra över om det är roligt eller inte.

Nu vet jag att det går att njuta av löpningen även om man inte är på topp. En erfarenhet jag alltid kommer ha nytta av genom livet då man inte alltid kommer känna sig i form. Det är inte formen som måste avgöra själva löparglädjen. Det kan vara skönt att bara få springa ändå!