Det har sprungits mycket i helgen och förutom alla tappra deltagare i Prag sÄ sprang jag Àven sjÀlv loppet.
Jag visste redan innan start att jag inte kunde förvÀnta mig samma resultat som fjolÄrets lopp. Har inte i Är haft samma trÀningsbakgrund och nÀr det kommer till prestationer sÄ blir man oftast belönad med det man förtjÀnar. Om man inte trÀnar lika mycket sÄ kan man inte heller förvÀnta sig mirakel.
Förra Äret kom jag till start i mitt livs form och sprang in pÄ 1,19,28. Jag hade trÀnat bra hela hösten och sprungit riktigt fort pÄ trÀningarna innan. I Är har jag trÀnat bra i ungefÀr 6 veckor med blandade topptrÀningar med bottenpass. Detta pÄ grund av en hel del förkylningar och massa andra förhinder som gjort att jag inte kunnat fokusera sÄ mycket som jag velat. SÄ min form var med andra ord osÀker.
MÄlet med Ärets första lopp var dÀrför inte att prestera pÄ topp. Mitt största fokus var att fÄ alla deltagare att trivas pÄ resan och mitt egna lopp var inte lika viktigt. Jag ville mest bara kunna njuta av loppet och fÄ en bra genomkörare.
Trots detta sÄ stÄr man ÀndÄ pÄ startlinjen och inbillar sig att jag borde kunna springa minst lika fort som i fjol. Det kÀndes ju i fjol som jag joggade runt och var knappt jobbigt, sÄ borde ju kunna springa minst lika fort nu om jag bara pressade mig lite mer?
KĂ€nde dock redan vid första kilometern att kroppen inte var pĂ„ topp. Det kĂ€ndes som att tempot var fort frĂ„n start men hade Ă€ndĂ„ öppnat alldeles för lĂ„ngsamt i jĂ€mförelse med i fjol. Ăr man sedan 1 minut efter sin tid frĂ„n i fjol redan vid 5km sĂ„ blir det rĂ€tt tufft att springa fort. Jag bestĂ€mde mig dĂ„ för att strunta i klockan utan bara att göra ett lopp pĂ„ kĂ€nsla. Njuta av stĂ€mningen och att bara kunna springa. Prestationen fĂ„r inte vara det viktigaste som avgör om det Ă€r roligt att springa eller inte.
Vid 8km kÀnde jag mig ÀndÄ trött och seg. Hur ska man dÄ orka 13km till? Förra Äret flög jag fram de första 10km och det kÀndes som jag joggade. I Är tog det emot för varje steg. Visst Àr det mÀrkligt att trots att tempot Àr lÀgre sÄ kan det kÀnnas sÄ mycket jobbigare?
Hur som helst, vid 10km sÄ kom min sambo Andreas Beskow ikapp mig. Ett tag trodde jag inte att jag skulle orka med i hans tempo och hade lust att ge upp. Men sÄ började jag tÀnka pÄ solen, den fina stÀmningen och att fÄ uppleva loppet tillsammans med honom gav mig energi.
Vi sprang tillsammans kommande 7 kilometer. Mitt fokus var nu mer pÄ honom Àn pÄ mig. Jag försökte peppa och ge honom extra draghjÀlp. Tvingade Àven i honom en gel. Det var hans första halvmara och det var riktigt kul att fÄ uppleva det tillsammans. Att fÄ springa ihop gav mig energi och en ny mening till loppet. Meningen för idag var kanske inte att springa mitt livs lopp utan att fÄ ett lopp att minnas tillsammans?
Vid 17km kÀnde jag mig ruskigt pigg. Nu fick det vara nog med sÀllskapslöpningen och dags att öka tempot. Det Àr ju trots allt en tuff intern kamp ocksÄ mellan oss bÄda och att förlora Àr nÄgot som man fÄr lida för lÀnge. Andreas Àr dessutom spurtstark sÄ tÀnkte att jag hÀr hade min chans. Kroppen började Àntligen att svara sÄ jag drog ifrÄn.
Plockade placering efter placering och tempot gick fortare för varje kilometer. Det var en hÀrlig kÀnsla och jag njöt. Sista kilometern var min absolut snabbaste och jag plockade sÀkerligen ett tiotal herrlöpare pÄ bara de sista 500m.
I mÄl kÀnde jag mig ÀndÄ glad och nöjd. MÄnga tycker nog att jag Àr konstig som kan vara glad nÀr jag springer över 5 minuter lÄngsammare Àn i fjol. Men mitt fokus pÄ Ärets lopp var inte att springa mitt snabbaste lopp för jag förstod innerst inne att det inte var möjligt. Jag ville ha roligt och kÀnna mig stark pÄ slutet och det lyckades jag iaf med. Tiderna och prestationen behöver inte alltid vara det som avgör om det Àr roligt att springa eller inte.
