Jag är både upprymd, förväntansfull och överraskad!!!
Hade någon sagt till mig att min lilla syster ska springa AXA Fjällmarathon (Alltså Sveriges tuffaste marathon) för 3 veckor sedan hade jag inte trott på det. Men min lilla syster Lotta slutar aldrig att förvåna. På lördag kommer hon stå tillsammans med mig på startlinjen. Det är allra första gången som det händer!
Det häftigaste är att det ändå måste vara jag som lyckats inspirera henne. Ni vet väl hur svårt det kan vara att påverka familjemedlemmar? Så det här är stort. RIKTIGT STORT!
Det här är dessutom ett beslut som tagits väldigt spontant och med snabba puckar. Jag har inte heller varit drivande och tjatig utan det är ändå hon som tagit det slutgiltiga beslutet.
Lotta skulle till en början se till att jag hittar rätt till startplatsen på lördag morgon genom att köra mig dit. För att underhålla sig under tiden jag skulle springa så var hennes plan att springa den korta banan. Men ni vet väl hur det kan vara, man tänker att man ska anmäla sig och sedan glöms det bort? Precis så var det för min syster så när hon i tisdags skulle anmäla sig till korta banan så var platserna slut! Vilken osis (Kanske inte helt förvånande med tanke på hur god tid hon var ute för att anmäla sig).
Jag sade på skoj att hon då kunde springa det riktiga loppet för det fanns då 3 platser kvar. Hon klarade ju 34km sist då vi tillsammans sprang runt Jämtlandstriangeln och detta är ju bara 9km längre…
Jag trodde aldrig att hon skulle ta det seriöst. Men hon gick igång på det och nu är hon anmäld! För mig är det verkligen speciellt att få henne att också hitta själen i löpningen.
Men inte NOG med det. Hon passade även på att anmäla sin lyckligt ovetande pojkvän till loppet. Roligare att göra det tillsammans menade hon. Han vart väl sådär glad kan jag väl säga. Inget som han direkt planerat för. Men visst är det modigt?
Målet blir att ta det väldigt lugnt och bara ta sig runt. Gå i alla backar och inte stressa. Det är en stor bedrift ska ni veta. Det är som sagt längre än ett marathon på 43 km men dessutom 1800 höjdmetrar! Det är som att springa ett marathon där man även ska springa uppför Hammarbybacken 18 gånger.
Jag imponeras djupt av min systers inställning och hur modigt det är av dem att ställa upp. Men de har som sagt inget att förlora utan bara att vinna. Klarar det loppet är det en bragd. Om de inte tar sig i mål så är det modigt att bara starta.
Heja Lotta och Maxime som på lördag ställer upp på sitt allra största äventyr!!
