Ett pers Àr alltid ett personbÀsta. Det spelar ingen roll om det Àr med endast nÄgra sekunder eller om det Àr rejÀlt. Jag tycker man ÀndÄ alltid ska vara nöjd nÀr man gör sitt livs bÀsta lopp. Det Àr lÀtt att annars lÀgga förvÀntningarna vÀldigt högt för att sen bli besviken Àven om man har sprungit sitt snabbaste lopp. Men om man aldrig tillÄter sig att bli nöjd sÄ Àr det lÀtt att istÀllet tröttna och löpningen blir helt enkelt inte sÄ rolig i lÀngden.
Idag slog jag personbÀsta pÄ Malaga maraton med 8 sekunder till 2,56,15. à tta sekunder Àr vÀl egentligen ingenting pÄ ett maraton, men ÀndÄ betyder dessa sekunder sÄ mycket just för att det ledde till mitt snabbaste lopp. Jag hade vÀl egentligen hoppats att springa Ànnu snabbare (som man typ alltid gör), men ett personbÀsta ska man alltid vara nöjd över. Det innebÀr att man ÀndÄ gör framsteg och det Àr faktiskt roligare att slÄ personbÀsta ofta och lite Àn att göra det rejÀlt en gÄng.
Malaga bjöd pÄ perfekta löpförhÄllanden med omkring 15 grader och lÀtt skugga. Det enda som var lite synd var blÄsten som bjöd pÄ en del motvind men det gÀllde att dÄ gömma sig bakom en rygg (HÀr Àr det dÄ en fördel om man som mig Àr kort, vilket dÄ innebÀr mindre luftmotstÄnd om man dessutom lyckas gömma sig bakom nÄgon storvÀxt karl).
Innan start var jag nervös. Mest för att jag inte sprungit nÄgot lopp pÄ asfalt pÄ över ett halvÄr och visste inte riktigt vilken nivÄ jag var pÄ. Framförallt var det dÀrför svÄrt att veta vilken fart jag skulle starta med. Första 10kilometer sprang jag dÀrför rÀtt sÄ ojÀmnt dÀr jag ibland var nere pÄ 3,30min/km för att sen nÀstan ligga nÀrmare 4,30min/km. Det tog ett tag innan jag hittade ett tempo som jag vÄgade hÄlla.
Banan pÄ Malaga var bÄde fin och trÄkig. Det var fint att springa lÀngs med havet samt hÀftigt att springa pÄ main street i centrala Malaga. Malaga Àr faktiskt en riktigt fin stad och blir sÄ klart Ànnu finare nÀr man fÄr se den med löparskorna pÄ. Men banan var ocksÄ rÀtt mental jobbig dÄ man bland annat skulle springa 6 km bort pÄ en vÀg för att sedan bara vÀnda, blir inte direkt sÄ jÀtte spÀnnande. PÄ vissa hÄll var det dessutom tomt pÄ folk och det gjorde det svÄrare att motivera sig. Jag hade turen att dÄ bli ikappsprungen av ett gÀng spanjorer som höll ihop i en klunga. Dessa pratade, skrek och pushade mig genom resten av loppet. Utan dem hade loppet blivit sÄ mycket tuffare.
Sista 2 km som gick i centrala Malaga var riktigt hÀftigt dÄ det var rena folkfesten. Jag formligen bars fram hela de sista kilometrarna pÄ publikens hejarop och utan dem hade jag nog inte fixat perset. Hade dessutom en spanjor som verkligen pushade mig att öka tempot sista kilometern. Har nog aldrig avslutat ett maratonlopp sÄ fort tidigare.
Det bÀsta med loppet var den goda kÀnslan som jag hade. Det kÀndes som jag aldrig blev trött och fick aldrig nÄgon svacka. Kanske var jag lite feg och kanske betyder det att jag kan springa Ànnu fortare? Men idag behövde jag inte springa sÄ mycket fortare. Det ledde ÀndÄ till ett pers!
