Mitt roligaste halvmaratonlopp någonsin!

Förra helgen reste jag (Therese Forsberg) med ett 30-tal personer till Prag för att springa halvmaraton. Personligen var jag ambivalent till loppet. Jag vet av erfarenhet att det är ett roligt lopp och en snabb bana, men känslan i kroppen ville inte infinna sig. Jag var helt enkelt inte sugen på att kämpa mig runt med en dålig känsla och dessutom en – för mig – dålig tid.

Väl på plats drogs jag såklart med av stämningen och all förväntan i gruppen och inom mig började en tanke gro att jag kanske kunde springa loppet tillsammans med någon av deltagarna på resan. Jag kollade av lite i gruppen och kände att Therese Hagbyhn (som även springer med Jönköpings löpargrupp) hade ett mål som betydde mycket för henne och att jag gärna ville hjälpa henne nå det. Det var dock först samma morgon som jag tog beslutet och det kändes 100% rätt när jag såg hur glad Therese blev av att få hjälp med farthållningen!

Målet var en tid under 1:50 och mitt mål var att vi skulle hitta rätt tempo så fort som möjligt i loppet och sedan hålla hela vägen in. Nu hade jag tagit på mig rollen som farthållare och personlig coach under loppet och det kändes enormt viktigt för mig att jag skulle göra allt i min makt för att vi skulle nå vårt mål! Jag ville verkligen inte vara anledningen till att hon missade sin drömtid.

Efter alla år då jag tävlat på en hög nivå har självklart min egen prestation legat i fokus så detta blev en helt annan upplevelse. Och jag njöt så mycket! Vilken fantastisk befrielse det var att helt flytta fokus till min adepts prestation. Jag kunde även ta in allt under loppet – hela jippot och folkfesten! Jag kom på mig själv med att springa och le under loppet och ha så roligt.

Men sedan var jag ju också Therese plågoande. Den som fick henne att hålla tillbaka farten när hon ville öka för tidigt och den som fick mana på henne när det blev tungt på slutet. Eftersom vi inte hade träffat varandra innan denna helg så fick jag anstränga mig för att läsa av henne och hur och när jag skulle peppa henne.

Humöret på topp vid 11 km!

Peppningen bytte karaktär genom loppet. De första fem km småpratade vi lite och jag ville se att tempot var rimligt för henne. Mellan 5-10 km var det fortfarande lätt för henne men nu var det jag som pratade medans hon lyssnade och gick in i en mer fokuserad löpning. Här var det fortfarande glad och lättsam peppning.

När vi passerat milen började det bli mer ansträngt och jag kände att jag behövde tona ner den ”hurtiga peppningen”. Nu var det mer lunga kommentarer om att andas lugnt och djupt samt att hålla tekniken. Jag gav henne även lugnande uppdateringar om att vi hade goda marginaler till vår måltid så hon inte behövde stressa upp sig nu när tröttheten kom.

Therese är väldigt målmedveten och att hon ville detta var det ingen tvekan om. Men ju tröttare man blir desto mer blir det en kamp med det mentala. Tvivlen börjar krypa fram och man ifrågasätter om man kommer att orka hela vägen. Det sista jag ville var att Therese skulle ge upp mentalt, för jag visste att hon gott och väl hade den fysiska förmågan att klara sitt mål!

Från 15 km och in i mål försökte jag få henne att se mållinjen och att se sig själv gå i mål. Jag lyfte fram hur mycket hon ville detta och hur hårt hon tränat för det. Några till kilometer och sedan skulle belöningen vara värd den tillfälliga smärtan tusen gånger om! Självklart är det Therese som gjorde jobbet men att bli påmind om sin kapacitet och att vända de negativa tankarna till positiva hjälper till. Nu blev jag även lite hårdare i mina peppningar och manade på henne rejält. Hon fick hata mig nu för jag visste att hon skulle tacka mig efteråt!

Vi gick i mål på 1:48,17 och alltså med stor marginal under målet! Det var med tårar i ögonen vi omfamnade varandra efter loppet. Vilken känsla att få följa Therese under loppet och se henne lyckas! Jag tror att jag var minst lika glad som hon var efter målgång. Att få dela upplevelsen med henne gav mig nya perspektiv på hur det kan vara att springa lopp. Nu fick jag se allting utifrån: fascineras över alla faser man går igenom under ett halvmaratonlopp men även uppleva den enorma folkfesten som lopp kan vara! Det här kan nog ha varit det roligaste halvmaratonlopp jag sprungit!

Jag har fått mersmak för detta. Att coacha älskar jag redan, men att agera farthållare under lopp kan nog bli en ny favoritsysselsättning. När är nästa lopp?

Glada, nöjda och svettiga efter målgång! Coach-Therese till vänster och adept-Therese till höger.