Mjölksyrachock i Hammarbybacken

Lite i skymundan till Göteborgsvarvet så var det många av oss från Runacademy som igår sprang Stockholms brantaste. Jag var en av dem som tävlade och det innebar för mig att det var årets första lopp.

Stockholms brantaste är på bara 3,3km, men jag lovar det slår Göteborgsvarvet i alla kategorier på hur brutalt jobbigt det var. Det var länge sedan som jag var så trött som igår.

Vi skulle nämligen uppför den där j-la Hammarbybacken hela 3 gånger, sista gången höll jag knappt på att få luft och hade mjölksyra upp till öronen. Om det var roligt? Inte just då och inte timmarna efter. Men idag börjar det kännas som att det ändå var ganska skoj. Ge mig en vecka eller två och det då kanske kändes skoj trots allt.

Så hur gick loppet då? För min egen del så känner jag mig väldigt stolt och glad över min tredjeplats på loppet. Det var något som jag verkligen krigade för och det var ren vilja som gav mig den platsen. Just det att jag verkligen utmanade mig själv och gav allt för dagen gör att jag känner mig glad. Jag kunde verkligen inte ha gjort mer.

Motståndet på loppet var nämligen tufft. Det har nog aldrig varit så många duktiga löpare på Stockholms brantaste historia. Mycket tack vare att mina ledarkollegorna Malin Starfelt och Johanna Bjermkvist också sprang loppet, men också för att Johanna Bohlin som är en väldigt starkt löpare när det kommer till berg och backar. Bara det att hon slog rekordet med över minuten och kom in femma totalt bland killarna säger en del. Hon var alltså i en helt annan liga.

Men det fattade så klart inte jag i starten. Utan jag tänkte ta det lugnt och råkade ändå visst vara precis efter henne vid spurtpriset, insåg sen mitt misstag att jag inte hade lyckats ta det lugnt och fick mjölksyra. Redan på toppen av första backen kände jag mig helt slut. Varför kan jag aldrig starta mer realistiskt?

Försökte vila i kommande nedförsbacke, men tog inte lång tid till vår ledare i Farsta Johanna Bjermkvist kom ikapp. Så där kunde jag inte mygla längre. Det var ju bara dra sig i tjurhornen och försöka hänga på.

Andra gången i backen kändes ändå lite lättare men ändå vidrigt. Jag försökte springa men kom typ ingenstans. Det var som att ha en vägg framför sig. Jag och Johanna Bjermkvist tampades hårt uppför backen och med facit i hand skulle vi nog båda tjänat på att hålla igen. Men vi båda är tävlingsmänniskor ut i fingerspetsarna och springer vi bredvid varandra så blir det så klart kamp.

Väl på toppen av den andra backen var nog både jag och Johanna rätt så trötta. Nu väntade dessutom en extra sväng med massa löpning både utför och på platten. Tror ni det är lätt att springa med två stockar till ben? Från ingenstans swishade därför vår ledare Malin Starfelt också tävlandes för Runacademy förbi samt en annan tjej med rosa linne. Jag som trodde vi slogs om andraplatsen och helt plötsligt var jag bara femma.

Tänkte då ge upp. Var så trött att jag knappt inte kunde styra benen. De kändes som spagetti och den värsta långa backen var kvar. Det här kändes vidrigt och jag var helt slut. Varför ska jag ens utsätta mig för detta?

Jag släppte de andra tjejerna. Tänkte att jag i alla fall hade gjort ett tappert försök och började gå i den sista backen. Orkade inte springa längre. Min kropp skriker stopp.

Men att gå i en riktigt brant backe visade sig inte vara så dumt. Tappade ändå inte så mycket på dem framför och blev istället piggare. Med halva backen kvar så blev jag istället arg på mig själv. Jag visste hur besviken jag blir på mig själv om jag bara ger upp, måste ändå kriga in i mål. Så jag tvingade mig själv att öka tempot även om hela kroppen skrek stopp.

Det tog inte så lång tid och jag var ganska snabbt ikapp de två andra tjejerna. Malin hade fått ett långt försprång så henne kunde jag inte göra något åt. Men då kom nästa mjölksyrachock och kändes som jag bokstavligen stod still. Såg målet på toppen framför mig, men kändes ändå som flera kilometer bort.

Johanna Bjermkvist försvann ändå ur mitt synfält bakom mig, men tjejen i den rosa tröjan verkade inte ge med sig. Med 30m kvar låg vi jämsides. Men jag var så trött. Hon gjorde en tempoökning och kampen mot mig själv börjar nu på riktigt.

Jag orkar inte. Jo det gör du kör bara.

Men det är så långt kvar. Men du ser ju målet och hör människorna. Är ju bara några meter. Spring.

Den goda rösten vann tillslut. Från ingenstans fick jag extra krafter. Jag skulle inte ge mig. Lyckades tillslut vinna tredjeplatsen med endast någon sekund, men oj vad jag fick slita för det.

Jag gav verkligen allt och det känner jag mig mest stolt över. Jag ville så gärna ge upp, men jag gjorde inte det. Tänk vad psyket i dessa lägen har betydelse. Att besegra sina onda tankar som bryter ned en känns alltid som en extra vinst.

För mig handlar dagens lopp inte mest om att jag kom trea, utan att jag verkligen lyckades besegra de där monsterna i huvudet som tycker jag ska ge upp. Men det går ändå att fortsätta även om man är mycket trött. Det gäller bara att övervinna monstrerna och tänka positivt. Man orkar alltid mycket mer än vad man tror.

Väl i mål var jag helt borta ett tag. Tog nog en timme innan jag började vara med i matchen. Det var länge sedan som jag var så slut.

Låter bilderna nedan få tala hur jag kände…
Tack till Nicklas Ragne för bilderna!

Sliter uppför första backen…

Trött på toppen av andra backen…

Spurtkampen

Ren vilja!

Sista spurten tog aldrig slut…

Stort tack därför till mina lagkamrater Malin Starfelt och Johanna Bjermkvist för en god match. Kul att vi verkligen kunna sporra varandra. Synd bara att Johanna Bjermkvist inte riktigt förstod att målet var på toppen och inte därför riktigt var med i spurten, annars hade nog hon gett mig en större match för hon kändes väldigt stark idag.

Johanna Bjermkvist kämpar i backen. Foto: Nicklas Ragne.

Grattis också till Malin för den starka andraplatsen. Hon var smartast av oss alla idag och höll igen mer i första backarna och hade mer krafter kvar till slutet i utförsbackarna, men man lär sig så länge man lever.

Malin Starfelt var stark idag och kom tvåa

Extra nöjd att få komma upp på pallen efter den spurten.

Nöjda tjejer vid prisutdelningen. Foto: Nicklas Ragne

Yes jag gjorde det. Jag gav inte upp!

Extra skoj att vi var så många både ledare och medlemmar från Runacademy på loppet. Det ger så klart extra sporring och kul att vi är flera som hejar på varandra. Grymt jobbat!

Starten av loppet. Foto Nicklas Ragne

Vår ledare Niklas Sjögren sprang in som sjua i herrklassen.

Vår ledare Niklas Gavelfält slet på hårt. Foto: Nicklas Ragne.

Vår ledare Berzani kämpade på friskt

Slutspurten för vår ledare Erika Fyrvall

Erika Fyrvall och Josefin Mebius var nöjda tjejer i mål.

Vår ledare i Farsta Daniel var precis före mig.

Glada i mål. Yes vi gjorde det. Det värsta är över!

Mina största supporters i form av Andreas och Ludde ❤️