Det blir lättare med ett mål i sikte!

Nu har jag bestämt mig. Lördagen den 18:e augusti är planen att stå på startlinjen på ultravasan 45 km. Jag hoppas att min kropp kommer vara redo att springa så pass långt efter min graviditet.

För att träningen ska kännas extra stimulerande och rolig så vill jag gärna ha ett mål i sikte. Det ger en rejäl boost och ökad motivation. Om jag inte har något lopp att träna för utan enbart tränar för att det ska kännas skönt och för att må bra så är det lätt för mig att hitta ursäkter för att slippa träna. Det blir lättare att jag hoppar över något pass och det blir lätt att träningen inte får något högre prioritet. Det blir även lättare för mig att ge upp och att vika ner mig.

Samtidigt vet jag att jag mår som allra bäst när jag har något att jobba för och som känns stimulerande. Det som gör att jag ger mig ut trots att det spöregnar eller är riktigt tufft väder. Det som gör att jag övervinner ursäkter och utmanar mig själv om och om igen. Med ett mål i sikte så blir det lättare att få de där extra endorfinkickarna som man får av att göra det man kanske inte ens hade lust för men gjorde ändå.

Så för mig är inte själva loppet det allra viktigaste. Det är snarare vägen fram till loppet. Med ett mål i sikte vet jag att det blir ännu lättare att ta sig ut och det är mycket roligare att träna när man känner sig motiverad.

För mig är sedan ultravasan ett extra speciellt lopp då jag själv kommer från Dalarna och bodde mina första 10 år i just Mora. Jag sprang dessutom ultravasan 90 km 2015 och det var en mäktig känsla att den gången få springa genom målgången och det är något som jag vill uppleva igen. Den gången avundades jag alla som sprang halva Vasaloppet och som i slutet av loppet sprang om mig med lätta ben. Nu hoppas jag att det i augusti kan bli min tur att få springa om de som springer 90km med lättare ben.

Vad har ni andra för kommande mål?