Nu fick jag min revansch!

Igår sprang jag i mål på en sjätteplats i stentuff konkurrens på Mont Blanc Marathon. Ett av Europas största bergslopp med flera tusen löpare som springer. Det var ett av de tuffaste loppen som jag har sprungit och innehöll hela 2700 höjdmeter. För mig var det här loppet som en seger och en rejäl revansch efter Stockholm marathon som jag tvingades att bryta på grund av smärta i en häl.

Vad innebär höjdmeter?
För dig som inte känner till det här med höjdmeter så kan dessa 2700 höjdmeter jämföras mot Hammarbybackens 85 höjdmeter. Loppet motsvarade alltså att springa uppför Hammarbybacken ungefär 30 gånger plus ett marathon. Lidingöloppet (Som är känt för att vara backigt) har omkring 370 höjdmeter eller något sådant.

Så hur var loppet?
Jag öppnade i ett försiktigt tempo och första 10 km försökte jag att hålla igen. Denna sträcka skulle vara lättlöpt och endast 200 höjdmeter i stigning. I bergslopp är det ungefär som plan mark. Kommande 7 kilometer sägs också vara lättlöpt, men det kunde jag inte direkt hålla med om. Jag försökte ändå att ta det lugnt i backarna uppför och inte slösa på energi. Loppet hade ju knappt ens börjat.

Vid 17km började loppet på riktigt då vi skulle upp på ett berg och sedan ner på andra sidan. Det innebar en stigning på 1000 höjdmeter och totalt var det omkring 6 kilometer enbart uppför. Det är typ ingen som orkar att springa uppför dessa backar utan man går med långa steg för att ta sig upp så fort det går. Jag låg här på en 6-7:e plats och plockade en hel del herrar framför mig på vägen upp.

Det tog omkring 50 minuters klättring enbart uppför innan jag nådde toppen. Till min glädje hade jag då tagit ikapp så hon som sedan kom trea i loppet låg precis framför mig (Just då var hon fyra) och jag var då på en femteplats.

Väl uppe på toppen så sprang vi på skrå uppe på bergstoppen. Det var väldigt häftiga vyer och rätt så smal stig. Ett felsteg och man är väldigt farligt ute. För mig som är höjdrädd så vågade jag knappt inte kolla åt sidan. Jag hade enbart fokus på stigen och att sätta fötterna på rätt ställe.

Utmaningen i nedförsbackar
Sen så började nästa utmaning. Med min bakgrund som banlöpare så är det här med tekniska partier inte direkt min styrka. Nu väntade nämligen 5km utför på branta stigar, mycket sten och rötter. De flesta hade nog sagt att det inte var särskilt löpbart och så tyckte även jag som försiktigt mer eller mindre klättrade nedför stupen.

Inte nog med att jag är höjdrädd utan jag är också lite för feg för att bli riktigt bra på dessa typ av lopp. Det blir inte lättare av att se tjejen framför mig bara flyga ner och att själv hela tiden bli passerad av snabba killar som är duktiga på det här med att springa nedför i tekniska stigar. Själv känner jag mig mer som en klumpeduns som enbart är glad om jag kommer ner levande. På min väg ner så var det även 2 killar som ramlade precis framför mig så jag var inte helt ensam om att ha det lite svårt nerför.

Jag tappade väldigt mycket på dessa 5 kilometer utför. På hon som jag vid toppen låg precis bakom tappade jag hela 5 minuter på under utförslöpningen och hon som kom fyra sprang hela 3 minuter snabbare än mig ner. Det där har jag lite mer att träna på.

Väl nere på säker mark och med endast 12km kvar blev jag informerad att jag hade en annan tjej endast 60 sekunder framför mig. Nu gäller det att kämpa på uppför de sista branta backarna.

De sista kilometrarna
Jag slet på hårt och vid 3 km till mål så började jag skymta tjejen framför mig. Nu ska jag ta henne. Jag kämpade och slet, med endast 2 km kvar kom jag förbi henne. Nu är det bara att trycka sista biten och jag gick om direkt med förhoppningen att hon skulle släppa. Men hon verkade blivit piggare av att jag kom ikapp och lämnade inte min rygg.

Nu såg jag äntligen målet framför mig och det var ”bara” en kulle till att bestiga. Men jag var trött och hade inte riktigt koll på hur lång denna sista kulle var. Det kändes som den aldrig tog slut. Backe efter backe. När jag trodde det bara var en backe kvar var det någon som skrek att det bara var en kilometer kvar. EN KILOMETETER bara uppför! Det är ju en evighet.

Kroppen skrek av trötthet och mitt huvud ville bara stanna. Nu orkar jag inte med. Sen så kom en backe till och folk bara skrek runtomkring mig. Tjejen som jag jagat ikapp kom upp jämsides med mig och jag tog helt slut. Okay om det hade varit en löpspurt, men i denna branta backe så var det att vi krälade gåendes upp. Det här med att gå snabbt i backe är något som jag inte direkt brukar öva på.

Tjejen fick därför några meter i den sista backen och väl på toppen kunde man äntligen skymta målet. Jag hade ingen chans då hon var mycket starkare än mig de sista metrarna.

Väl i mål kände jag mig först besviken. Det är aldrig roligt att förlora en spurt. Jag var även helt slut och utpumpad på energi. Jag hade krigat och kämpat i hela 5 timmar och 10 minuter. Inte stannat någon gång och verkligen fått ut allt jag var kapabel till. Så jag lyckades ändå skaka av mig den olust känslan ganska fort. Vilket lopp som jag ändå hade gjort. Att bara ta sig i mål i detta lopp är en bedrift i sig och att denna gång klara det utan någon smärta i hälen.

En underbar känsla att få revansch!

Taggad innan start