Äntligen börjar min lilla Ludde bli så pass stor att jag vågar ta med honom på kortare löpturer. Han är nu 10 månader så gäller att fortfarande vara försiktig. När hundvalpen inte riktigt har växt färdigt kan de bli skadade och främst få höftproblem om man kör på för hårt för tidigt.
Vi har nu i alla fall börjat med att springa några få kilometer med mycket pauser, mest för att han ska få öva på att kunna springa med mig. Ibland glömmer han bort att det är löpning som gäller och vill istället kissa och nosa på blommorna, något som matte inte tycker är lika spännande med löparskorna på. Så gäller att öva bort det innan vi börjar med riktiga turer. Fokus ska vara på matte när vi springer och inte på allt annat runtomkring.
Både jag och Ludde har i alla fall hittat en hobby som vi båda älskar. Det är verkligen helt underbara att se honom fara runt i skogen så smidigt och lätt. Tänk om man skulle kunna springa som honom? Man blir faktiskt extra inspirerad med en löparkompis som är så modig, lätt och snabb.
Om det är något som Ludde kan så är det att visa löparglädje. Han bryr sig inte om några tider, kilometrar, puls eller vinster. Han har inget att bevisa. Han bara springer för att det är så himla kul och för att han älskar det. Att springa fritt i skogen är nog bland det bästa Ludde vet. Man ser hur han verkligen ler, njuter och bara lyser av glädje. Mer än så behöver inte Ludde för att bli glad.
Att se Luddes glädje i skogen gör att man själv också blir mycket gladare. Vi springer och leker tillsammans. Ibland fort, ibland långsamt, ibland stannar vi och flåsar ihop. Vi vet inte hur långt eller hur länge vi är ute. Vi är bara ute för att det är kul.
Att springa tillsammans med Ludde får mig verkligen att förstå vad löpningen handlar om. Välmående, frihet och glädje. Det räcker att le, njuta och springa där man känner för. Mer komplicerad än så behöver egentligen inte löpningen heller vara.
Jag ser nu framemot många fler löpturer med Ludde. En bättre löparkompis som alltid hänger med är nog svår att hitta!
