Jag har haft en tuff vår där träningen kanske inte riktigt flutit på så bra som jag har velat. Det började med 6 veckors förkylning i vintras och det tog lång tid att komma tillbaka till en skaplig nivå efter det. Jag var därför väldigt osäker på min form inför dagens lopp på 47km och 1700 höjdmeter på Swiss Alpine. Jag hade ändå en liten dröm om att det skulle vara kul att få komma på pallen. Men jag vågade inte riktigt tro att det skulle vara realistiskt. Det är många duktiga löpare som är med.
Mimmi Kotka från Sverige var en av många duktiga löpare som också skulle springa. Hon är en riktigt meriterad bergslöpare som vunnit flera stora ultrabergslopp och som dessutom bor i de franska Alperna för att kunna springa i bergen. Förstod redan innan start att det skulle vara svårt att ge henne en match.
Mitt mål med loppet var att göra mitt egna lopp och hitta ett tempo som kändes kontrollerat. Det gick väl sådär. Trots att jag inte borde så hängde jag ändå med Mimmi Kotka från starten. Jag var lite nyfiken att känna på hennes tempo. Insåg efter någon kilometer att det tempot inte skulle hålla för mig och kände mig redan då lite trött. Det blev inte bättre av att en drös av gubbar också då passade på att springa om mig. Försökte ignorera dem och hitta mitt egna tempo, vilket innebar att ännu fler gubbar sprang om mig och det kanske inte känns så skoj så tidigt i loppet. Förstår inte varför jag ofta ska öppna för fort?
Efter drygt 16 kilometer började den riktiga stigningen. Innan dess hade det mest varit svag uppför löpning men inte så brant att man direkt behövt gå. Inför den första riktiga stigningen kände jag mig ändå stark och plockade gubbarna som tidigare sprang om mig. Tror att jag ändå vann mycket på att jag hade tagit det lugnare i dalen.
Det var många som gick i backarna medan jag ändå orkade springa en del. Såg nu även Mimmi en bit framför mig och det kändes inte som jag tappade alltför mycket på henne utan snarare tvärtom.
Trots att jag plockade på personerna framför mig så kom det plötsligt en tjej skuttande om mig. Var tusan kom hon ifrån? Det kändes något knäckande för kände mig stark, men hade ändå inte en chans att hänga med. Hon bara flög uppför backen och försvann.
När vi äntligen nådde första toppen på 2600 höjdmeter hade vi tagit oss 1000 höjdmeter från starten. Nu var det dags att äntligen få springa nerför för första gången. Men istället för att njuta av härlig nedförslöpning så fick jag magkramp. Det finns inget värre än att springa utför i tekniska partier på typ 500 höjdmeter med smärtande mage. Här tappade jag mycket på tjejerna framför mig och var även flera gubbar som jag enkelt sprang ifrån uppför som nu flög ifrån mig nedför.
För mig var fokus nu på att magkrampen inte skulle bli värre och jag försökte ta djupa andetag och inte stressa upp mig. Det var en befrielse när jag äntligen kom ner till nästa vätskestation och ny uppförslöpning väntade. Så fort jag kom ut på plan mark med lite uppförslöpning så släppte magkrampen, dock såg jag inte längre tjejerna framför mig. Fokus fick nu istället att försöka behålla tredjeplatsen.
Efter nedförslöpningen väntade ytterligare en stigning på omkring 500 höjdmeter till banans högsta topp på 2700 höjdmeter. Med tanke på magkrampen så vågade jag inte köra på för hårt uppför backen. Det gjorde att jag kunde unna mig att kolla ut på utsikterna en kortis. Det var magiskt vackert. Här nedan ser ni lite bilder som jag googlat fram från där vi sprang. Jag hade själv ingen kamera med mig så kunde inte ta några egna bilder.
Efter drygt halva stigningen blev jag rejält törstig. Det var varmt med stekande sol och hade druckit upp all vätska jag hade med mig. Det var nu tre kilometer enbart uppför till nästa vätskestation vid 28km. Jag längtade efter att få dricka.
När jag väl kom upp till vätskestationen på den högsta toppen gjorde jag dagens största tabbe. Jag drack enbart en halv mugg och fyllde sedan upp min vätskeflaska. Tänkte det var lättare att få dricka mer medan jag sprang. Tog mig sedan iväg och efter någon minut var dagens fiasko ett faktum. Jag hade råkat tagit buljong istället för sportdryck. Det var vidrigt äckligt och i ren frustration hällde jag ut allt på en gång. Det var nog inte så smart för nu var det 8 kilometers löpning till nästa vätskestation och jag var så törstig.
Att springa i drygt 50 minuter i stekande hetta utan vatten är verkligen vidrigt. Sista kilometrarna till kommande station var nästan de tyngsta på hela loppet. Jag ville inget annat än att dricka. När jag äntligen kom till stationen kunde jag inte sluta dricka. Det hade gått alldeles för länge utan vätska.
Efter att jag hade fått i mig något mer att dricka så blev jag genast något piggare. Tänk vad man påverkas snabbt av vätskebrist. Nu var det enbart 10kilometer relativt plan löpning till mål. Men jag fick kämpa för varje kilometer och var orolig att någon tjej bakom mig skulle komma ikapp.
Det var först när jag äntligen kom ner till Davos och hade 1 kilometer kvar som jag förstod att jag skulle lyckas med målet att ta en pallplats. För mig kändes min pallplats som en vinst. Något som jag jobbat hårt för under hela våren.
Sista biten på upploppet blev jag därför rätt rörd och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är så mycket känslor som väller över en när man passerar mållinjen. Det är mycket som man går igenom under ett sånt här lopp och idag fick jag verkligen kämpa. Det är trötthet, glädje, stolthet i kombination av smärta. Att jag dessutom kom trea hade jag aldrig riktigt våga tro.
Dagens största prestation stod ändå inte jag för. Det gjorde istället min man Andreas Beskow. För oj vad han slet idag för att ta sig i mål. Redan vid 20 kilometer kvar av loppet började han att känna hur benen började krampa. Sista tio kilometer kunde han knappt ta ett löpsteg då båda vader samt ljumskar krampade ordentligt. Jag är så sjukt stolt att han ändå envisade sig att ta sig i mål med den smärtan. Efteråt sade han att det var bland det värsta som han hade gjort. Vilken kämpe!
Så imponerad över min man som tog sig i mål trots sina kramper
Extra skoj att det också var fler Svenskar i farten. Mimmi Kotka från Sverige vann ju mitt lopp och sedan vann ju också Ida Nilsson 78km. Dessutom vann Napoleon Salomon från Sverige 23km loppet. Han ska för övrigt springa VM i London i sommar och såg loppet mest som en rolig genomkörare.
Ida Nilsson längst till vänster vann 78km, Mimmi Kotka 47km och Napoleon som vann 23km