Jag har haft en tuff vÄr dÀr trÀningen kanske inte riktigt flutit pÄ sÄ bra som jag har velat. Det började med 6 veckors förkylning i vintras och det tog lÄng tid att komma tillbaka till en skaplig nivÄ efter det. Jag var dÀrför vÀldigt osÀker pÄ min form inför dagens lopp pÄ 47km och 1700 höjdmeter pÄ Swiss Alpine. Jag hade ÀndÄ en liten dröm om att det skulle vara kul att fÄ komma pÄ pallen. Men jag vÄgade inte riktigt tro att det skulle vara realistiskt. Det Àr mÄnga duktiga löpare som Àr med.
Mimmi Kotka frÄn Sverige var en av mÄnga duktiga löpare som ocksÄ skulle springa. Hon Àr en riktigt meriterad bergslöpare som vunnit flera stora ultrabergslopp och som dessutom bor i de franska Alperna för att kunna springa i bergen. Förstod redan innan start att det skulle vara svÄrt att ge henne en match.
Mitt mÄl med loppet var att göra mitt egna lopp och hitta ett tempo som kÀndes kontrollerat. Det gick vÀl sÄdÀr. Trots att jag inte borde sÄ hÀngde jag ÀndÄ med Mimmi Kotka frÄn starten. Jag var lite nyfiken att kÀnna pÄ hennes tempo. InsÄg efter nÄgon kilometer att det tempot inte skulle hÄlla för mig och kÀnde mig redan dÄ lite trött. Det blev inte bÀttre av att en drös av gubbar ocksÄ dÄ passade pÄ att springa om mig. Försökte ignorera dem och hitta mitt egna tempo, vilket innebar att Ànnu fler gubbar sprang om mig och det kanske inte kÀnns sÄ skoj sÄ tidigt i loppet. FörstÄr inte varför jag ofta ska öppna för fort?
Efter drygt 16 kilometer började den riktiga stigningen. Innan dess hade det mest varit svag uppför löpning men inte sÄ brant att man direkt behövt gÄ. Inför den första riktiga stigningen kÀnde jag mig ÀndÄ stark och plockade gubbarna som tidigare sprang om mig. Tror att jag ÀndÄ vann mycket pÄ att jag hade tagit det lugnare i dalen.
Det var mÄnga som gick i backarna medan jag ÀndÄ orkade springa en del. SÄg nu Àven Mimmi en bit framför mig och det kÀndes inte som jag tappade alltför mycket pÄ henne utan snarare tvÀrtom.
Trots att jag plockade pÄ personerna framför mig sÄ kom det plötsligt en tjej skuttande om mig. Var tusan kom hon ifrÄn? Det kÀndes nÄgot knÀckande för kÀnde mig stark, men hade ÀndÄ inte en chans att hÀnga med. Hon bara flög uppför backen och försvann.
NÀr vi Àntligen nÄdde första toppen pÄ 2600 höjdmeter hade vi tagit oss 1000 höjdmeter frÄn starten. Nu var det dags att Àntligen fÄ springa nerför för första gÄngen. Men istÀllet för att njuta av hÀrlig nedförslöpning sÄ fick jag magkramp. Det finns inget vÀrre Àn att springa utför i tekniska partier pÄ typ 500 höjdmeter med smÀrtande mage. HÀr tappade jag mycket pÄ tjejerna framför mig och var Àven flera gubbar som jag enkelt sprang ifrÄn uppför som nu flög ifrÄn mig nedför.
För mig var fokus nu pÄ att magkrampen inte skulle bli vÀrre och jag försökte ta djupa andetag och inte stressa upp mig. Det var en befrielse nÀr jag Àntligen kom ner till nÀsta vÀtskestation och ny uppförslöpning vÀntade. SÄ fort jag kom ut pÄ plan mark med lite uppförslöpning sÄ slÀppte magkrampen, dock sÄg jag inte lÀngre tjejerna framför mig. Fokus fick nu istÀllet att försöka behÄlla tredjeplatsen.
Efter nedförslöpningen vÀntade ytterligare en stigning pÄ omkring 500 höjdmeter till banans högsta topp pÄ 2700 höjdmeter. Med tanke pÄ magkrampen sÄ vÄgade jag inte köra pÄ för hÄrt uppför backen. Det gjorde att jag kunde unna mig att kolla ut pÄ utsikterna en kortis. Det var magiskt vackert. HÀr nedan ser ni lite bilder som jag googlat fram frÄn dÀr vi sprang. Jag hade sjÀlv ingen kamera med mig sÄ kunde inte ta nÄgra egna bilder.
Efter drygt halva stigningen blev jag rejÀlt törstig. Det var varmt med stekande sol och hade druckit upp all vÀtska jag hade med mig. Det var nu tre kilometer enbart uppför till nÀsta vÀtskestation vid 28km. Jag lÀngtade efter att fÄ dricka.
NÀr jag vÀl kom upp till vÀtskestationen pÄ den högsta toppen gjorde jag dagens största tabbe. Jag drack enbart en halv mugg och fyllde sedan upp min vÀtskeflaska. TÀnkte det var lÀttare att fÄ dricka mer medan jag sprang. Tog mig sedan ivÀg och efter nÄgon minut var dagens fiasko ett faktum. Jag hade rÄkat tagit buljong istÀllet för sportdryck. Det var vidrigt Àckligt och i ren frustration hÀllde jag ut allt pÄ en gÄng. Det var nog inte sÄ smart för nu var det 8 kilometers löpning till nÀsta vÀtskestation och jag var sÄ törstig.
Att springa i drygt 50 minuter i stekande hetta utan vatten Àr verkligen vidrigt. Sista kilometrarna till kommande station var nÀstan de tyngsta pÄ hela loppet. Jag ville inget annat Àn att dricka. NÀr jag Àntligen kom till stationen kunde jag inte sluta dricka. Det hade gÄtt alldeles för lÀnge utan vÀtska.
Efter att jag hade fÄtt i mig nÄgot mer att dricka sÄ blev jag genast nÄgot piggare. TÀnk vad man pÄverkas snabbt av vÀtskebrist. Nu var det enbart 10kilometer relativt plan löpning till mÄl. Men jag fick kÀmpa för varje kilometer och var orolig att nÄgon tjej bakom mig skulle komma ikapp.
Det var först nÀr jag Àntligen kom ner till Davos och hade 1 kilometer kvar som jag förstod att jag skulle lyckas med mÄlet att ta en pallplats. För mig kÀndes min pallplats som en vinst. NÄgot som jag jobbat hÄrt för under hela vÄren.
Sista biten pÄ upploppet blev jag dÀrför rÀtt rörd och jag hade svÄrt att hÄlla tillbaka tÄrarna. Det Àr sÄ mycket kÀnslor som vÀller över en nÀr man passerar mÄllinjen. Det Àr mycket som man gÄr igenom under ett sÄnt hÀr lopp och idag fick jag verkligen kÀmpa. Det Àr trötthet, glÀdje, stolthet i kombination av smÀrta. Att jag dessutom kom trea hade jag aldrig riktigt vÄga tro.
Dagens största prestation stod ÀndÄ inte jag för. Det gjorde istÀllet min man Andreas Beskow. För oj vad han slet idag för att ta sig i mÄl. Redan vid 20 kilometer kvar av loppet började han att kÀnna hur benen började krampa. Sista tio kilometer kunde han knappt ta ett löpsteg dÄ bÄda vader samt ljumskar krampade ordentligt. Jag Àr sÄ sjukt stolt att han ÀndÄ envisade sig att ta sig i mÄl med den smÀrtan. EfterÄt sade han att det var bland det vÀrsta som han hade gjort. Vilken kÀmpe!
SÄ imponerad över min man som tog sig i mÄl trots sina kramper
Extra skoj att det ocksÄ var fler Svenskar i farten. Mimmi Kotka frÄn Sverige vann ju mitt lopp och sedan vann ju ocksÄ Ida Nilsson 78km. Dessutom vann Napoleon Salomon frÄn Sverige 23km loppet. Han ska för övrigt springa VM i London i sommar och sÄg loppet mest som en rolig genomkörare.
Ida Nilsson lÀngst till vÀnster vann 78km, Mimmi Kotka 47km och Napoleon som vann 23km