Det är så lätt att ta löpningen förgivet och att enbart bli besviken av att inte kunna springa så snabbt som man egentligen önskar. Det är lätt att klaga över tider, att kroppen inte svarar, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt. Det är lätt att glömma bort att uppskatta att man överhuvudtaget kan springa. För det är egentligen inte någon självklarhet.
Förra året hade jag en skada i ett knä som gjorde att jag inte sprang någonting vid den här tidpunkten på året. Då längtade jag bara tillbaka till att kunna springa. Det spelade ingen roll hur fort utan bara att kunna. Idag är det lätt att glömma bort att jag inte ens kunde springa för ett år sedan. Det är lätt att haka upp sig på att man bara vill ha mer och mer och aldrig blir nöjd. Men att kunna springa är inte något man ska ta förgivet.
Jag har flera av mina löparvänner som är skadade och inte kan springa. Längtan att bara kunna springa är mycket större än resultaten. Prestationen är då inte så viktig. Den stora längtan är bara att få ta sig framåt i naturen och varken fart eller tider spelar någon roll. Att bara kunna springa är det enda som betyder något.
När jag springer Stockholm marathon nästa vecka har jag nu bestämt mig för att jag ska uppskatta varenda minut. Att springa ett marathon är ingen självklarhet och det är inte alla som har kroppar som tål det. Jag ska vara tacksam att man kropp håller och att jag kan. Hur fort spelar egentligen mindre roll.
