Så roligt att springa traillopp!

Wow vad roligt att vara tillbaka på tävlingsbanan igen efter min graviditet. Idag sprang jag Mora Trail 17 km.

Att tävla är något som jag har längtat efter att kunna göra under hela min graviditet och redan någon vecka efter min förlossning så hittade jag detta traillopp i Mora.

Loppet lockade då jag såg filmer på många fina och härliga stigar i tallhed som jag verkligen gillar. Jag längtade att då kunna få springa på dessa stigar med en god känsla och att få känna mig stark. Något som kändes rätt långt borta just då. Jag vet att jag redan sade till min man Andreas att jag ville utmana honom på loppet. Han tog det inte så allvarligt just då utan skrattade mest åt det. Men med tiden så har den tanken växt fram och i våras blev det lite mer på allvar. På Mora Trail skulle vi utmana varandra för första gången efter min graviditet. Vi tycker nämligen det är extra sporrande att utmana varandra eftersom att vi är så jämna. Det skiljer bara någon sekund mellan våra personbästan på milen.

Hur gick då loppet?

Det var en tuffare bana än vad jag hade trott. Jag hade förväntat mig mestadels sköna stigar i tallhed men loppet bestod också av cirka 4km obanat, en myr som skulle passeras samt en hel del branta uppförs och nedförs löpningar. Att springa obanat är väl inte direkt min främsta styrka och är extra svårt att få till sån träning när jag nu mestadels springer med barnvagn. Däremot är det Andreas styrka som tidigare har tävlat som orienterare.

Min taktik var därför att gå ut relativt hårt så att jag skulle få ha lite försprång mot Andreas innan den tuffaste terrängen skulle starta. Det gjorde att jag inte bara var före Andreas utan var även förste dam efter 5 km. Tyvärr lyckades jag inte hålla de två duktiga tjejerna bakom mig när den tuffare terrängen startade då de var väldigt mycket snabbare än mig i den obanade terrängen, men däremot kom inte Andreas ikapp mig.

Det bästa på hela loppet var ändå de sista kilometerarna. Här bjöds det många fina stigar och här hade jag ändå krafter kvar att jag kunde trycka på. Jag njöt verkligen och just då insåg jag varför jag egentligen springer – för att uppleva just såna där magiska stunder när man får känna sig stark och springa i lättlöpta och härliga stigar. Underbart!

Jag är även riktigt glad att jag kunde hålla min tredjeplats i loppet och att Andreas sedan aldrig kom ikapp. Men gladast är jag över att jag kände mig stark och att det känns som jag nu kommit tillbaka efter min graviditet. Vilken lycka!

Andreas gjorde för övrigt ett riktigt starkt lopp och sprang in som åtta bland herrarna.

Extra skoj att även träffa på några fler Runacademy löpare på loppet! Stort tack också till mina systrar och min far som kom för att vara barnvakt till lilla Filip