Skön bekräftelse på dagens testpass!

Nu är det mindre än tre veckor kvar till mitt stora mål för säsongen då jag ska springa Transgrancanaria – ett lopp på 65 km i bergen.

Jag har under vintern tränat på mer än aldrig förr och till och med haft någon vecka med över 14 mils löpning. Under den veckan gick även flera av kilometrarna i skogen så väl som uppför många höjdmeter. Har faktiskt aldrig tidigare sprungit så mycket på en vecka.

Ångest inför dagens pass

Idag var det dags att testa av formen på allvar. Jag skulle nämligen köra ett testpass som jag brukar köra med några veckor kvar till ett viktigt lopp. Det är bra för att dels få en rejäl genomkörare och verkligen få pressa sig själv – men också för att stämma av formen och se lite hur jag ligger till.

På schemat stod det 3 st 3,7 km intervaller runt ett kuperat spår i Älvsjö. Varje varv ska vara nära max och jag har sedan omkring 3 minuter vila mellan. Ett riktigt svinpass som verkligen gör ont både mentalt och fysiskt. Målet var dessutom att försöka slå tiderna i somras då jag snittade runt 14:30.

Var både nervös och fylld av ångest inför passet då jag visste hur jobbigt det kommer att bli.

Första intervallen var kontrollerad

Första intervallen kändes ändå kontrollerad och var orolig att jag hade gått ut alldeles för lugnt. Skön bekräftelse när man då fick 14:22 – snabbare än alla mina tider från i somras.

På andra intervallen hade jag ett bättre självförtroende då jag fick sånt bra kvitto på första intervallen. Lyckades nu ändå hålla ett högre tryck under den sista kilometern. Skönt att springa in i mål på 14,15.

Jag ville ge upp

Där och då kände jag mig rätt nöjd. Hade nu ändå sprungit fortare på två intervaller än tidigare. Men jag tog mig i kragen och vred ut det sista. Det var ändå tre intervaller som gällde. Jag vet dessutom hur besviken jag kommer bli på mig själv om jag då viker ner mig och inte gör allt enligt plan.

Man orkar mer än vad man tror!

Så det var bara att köra den sista. Det får gå hur långsamt som helat bara jag tar mig runt. Tog i allt vad jag hade de sista 500m och pressade mig till fullo och kom i mål på 14,07! Så skönt! Jag som ville ge upp både innan och under intervallen. Har nu lärt mig att det bara är dumma tankar att ignorera för det kan tydligen gå undan ändå. Kände mig riktigt nöjd och slut efteråt. Trots ångesten och nervositeten innan passet så klarade jag av det.

Extra skönt att även snitta intervallerna med 15 sek snabbare på varje intervall i jämfört med i somras ?

Tänk att man orkar mycket mer än vad man tror!