För ovanlighetens skull sÄ stod jag igÄr i hejaklacken istÀllet för att springa Lidingöloppet. Jag har annars sjÀlv sprungit loppet de senaste fyra Ären med en andraplats som bÀst frÄn 2011.
I Är valde jag att lyssna pÄ kroppen. För fem veckor sedan sprang jag ultravasan pÄ 90km och det slet hÄrt pÄ mig. Jag har dÀrför mestadels vilat och tagit det lugnt med trÀningen efter det loppet. Det var först förra veckan som jag började komma igÄng lite lÀtt med trÀningen. Min kropp Àr dÀrför helt enkelt inte redo att dÄ dunka pÄ med ett 30km lopp. Det hade troligtvis gjort mer skada Àn nytta.
Men jag lovar att jag var bra sugen. Jag hade till och med en startplats sÄ det var rÀtt tufft att ÀndÄ Äka ut till Lidingö igÄr med vetskapen att jag nu enbart skulle vara ÄskÄdare. Att vara ÄskÄdare ska dock inte underskattas. Vilken motivationskick som det gav. Det Àr nÀstan sÄ att man blir mer sugen att springa dÄ man bestÀmt sig att inte springa, visst Àr det mÀrkligt?
Nu Àr jag i alla fall mer sugen att trÀna Ànnu hÄrdare och fÄ anta nya utmaningar. Har redan börjat kolla efter nya spÀnnande mÄl att anta redan i höst.
Langade dricka Ät Johanna vid Karins backe. Tog sedan chansen att iaf kÀnna pÄ stÀmningen genom att springa pÄ banan tillbaka och heja pÄ de som sprang.