Under förra veckan hÀnde nÄgot mycket tragiskt och som jag har varit tveksam till att skriva om. Men jag gör det nu ÀndÄ dÄ jag tror att detta tragiska kan ge oss alla en tankestÀllare.
En vÀn till bÄde mig och Therese frÄn tiden nÀr vi pluggade i USA omkom i en olycka i bergen under en löptur. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa vad som hÀnt och förstÄ att han nu inte lÀngre finns med oss.
Han befann sig i Sydafrika och skulle ivÀg pÄ en kortare löptur.
Han var ensam och Àr van att ofta springa sjÀlv. Han Àr dessutom en riktig duktig löpare som sprungit runt i massvis av olika berg och under den senaste mÄnaderna har han rest runt pÄ massvis av vackra platser för att uppleva naturen. Han Àlskade att springa i storslagen natur i bergen och var van att springa ensam.
Men den hÀr gÄngen kom han aldrig tillbaka. IstÀllet hade han maximal otur. Han mÄste ha ramlat vid nÄgon klippa och sedan fallit olyckligt ner i vattnet. Han hade nÀmligen drunknat nÀr de hittade honom.
Ăven om jag sjĂ€lv inte har trĂ€ffat honom pĂ„ flera Ă„r och inte direkt haft nĂ„gon kontakt, sĂ„ tar jag det vĂ€ldigt hĂ„rt. Framförallt blir det sĂ„ pĂ„tagligt dĂ„ han omkom genom det jag sjĂ€lv Ă€lskar mest. Att springa i vacker och storslagen natur. Det skulle likavĂ€l kunnat vara jag. Jag har sjĂ€lv sprungit ensam pĂ„ mĂ„nga olika platser och Ă€lskar att springa i berg, fjĂ€ll och tuffare natur.
Den hÀr hÀndelsen kommer ÀndÄ inte fÄ mig att sluta springa i bergen. DÀremot sÄ fÄr man en större respekt. Det Àr lÀtt att bli naiv och tÀnka att det aldrig kommer hÀnda mig. Bara köra pÄ utan nÄgon eftertanke. Jag har sjÀlv gjort en del dumdristiga grejer som skulle kunnat sluta illa, sÄ gÀller att ÀndÄ tÀnka efter och se riskerna innan man bara kör pÄ.
Den hÀr hÀndelsen har Àven fÄtt mig att reflektera. Det Àr sÄ lÀtt att bara köra pÄ med alla sina mÄsten utan att tÀnka efter. Att man stressar frÄn det ena till det andra och tiden bara rinner ivÀg. NÀr man minst anar det sÄ kan det vÀrsta hÀnda och allt bara ta slut alldeles för tidigt.
Det gÀller att dÀrför ta vara pÄ de smÄ ögonblicken och ibland stanna upp och reflektera.
Lever jag livet som jag verkligen vill? Prioriterar jag verkligen tiden pÄ det som betyder mest? Uppskattar jag de dÀr smÄ ögonblicken i vardagen som fÄr mig att skratta och le?
Patrick Sjöberg skrev den 11 februari, 2017
â€ïž SĂ„ sant man skall leva i nuet och gör det man brinner för men föralldel tĂ€nka efter för njut av livet och tro pĂ„ sig sjĂ€lv ?â€ïž Tragiskt nĂ€r det hĂ€nder ?
lena ericson skrev den 12 februari, 2017
Jag har en jobbarkompis som drabbades av ALS för 1 Är sen ca, eller rÀttare sagt fick diagnosen dÄ. Hon Àr jÀttedÄlig och sitter redan i rullstol ?Det fÄr en ocksÄ att tÀnka efter lite. Och att man kanske ska vara lite tacksam ibland. Kram