KebClassic Ă€r inte likt nĂ„got annat marathonlopp. För det första finns det inga snitslar utan man ska hitta pĂ„ egen hand med hjĂ€lp av karta. Sedan Ă€r det inte sĂ„ lĂ€tt att springa om man inte Ă€r van vid denna typ av terrĂ€ng. Det Ă€r nĂ€mligen massvis av sten och Ă„ter sten. Ăr du inte bra pĂ„ att springa pĂ„ lösa stenar med snö pĂ„, dĂ„ tar det vĂ€ldigt lĂ„ng tid. Loppet blev dĂ€rför riktigt tufft och var nog det svĂ„raste maratonloppet som jag har sprungit.
Jag och min man Andreas hade innan start beslutat att springa loppet tillsammans och njuta mer av omgivningen Àn att stressa igenom det. VÄrt stora mÄl för Äret Àr Swiss Alpine om 3 veckor och ville dÀrför inte köra pÄ för hÄrt. Bara för att man har nummerlapp pÄ sig mÄste man inte alltid rusa allt vad man har. För mig kÀndes det ocksÄ tryggt om vi kunde springa ihop eftersom han Àr orienterare och dÄ rÀcker det för mig att hÀnga med.
Första delen av loppet var helt fantastisk. Underbar natur med hÀftiga berg, fina stigar och relativt lÀttlöpt. Vi öppnade i ett lugnt tempo. Tog en massa kort. Njöt. Skrattade. Livet kÀndes underbart!
Efter Svarta sjön vid 12kilometer började dÀremot hel-vetet. Det var sten, sten, snö, sten och snö. Dessutom blÄste det kallt. Detta vÀntade i kommande 10kilometer. För mig blev det för svÄrt för att springa dÄ jag Àr rÀtt vÀrdelös att springa pÄ blöta och vassa stenar. SÄ det blev mycket att gÄ och dÄ blev jag kall. Fötterna blev som is i den kalla snön och det gjorde att det blev Ànnu svÄrare att fÄ till nÄgra löpsteg pÄ stenarna. NÄgot frustrerande att inte kunna springa fast man Àr pigg.
Men allt som Àr jobbigt har oftast ett slut. Efter mycket klagomÄl frÄn min sida kom vi Àntligen pÄ Kungsleden och det blev löpbart! Sista biten var magisk. Det var sÄ vackert. Blev bara tvungen att ta en massa bilder. Trots att vi tog det lugnt sÄ blev benen vÀldigt möra nÀr man Àr ute sÄ lÀnge. De sista kilometrarna var dÀrför sega, man ville ju vara fram. Men tillslut kom vi i mÄl efter 6h och 27 minuter. Tillsammans gjorde vi det. SÄ lÄngsamt har jag aldrig sprungit pÄ 43 kilometer. Det sÀger en del om terrÀngen.
Men tillsammans klarade vi av loppet. Vi var sÄ nöjda att klara av loppet utan att vi kÀnde oss helt slut. Det bÄdar gott eftersom vi imorgon planerar att bestiga Kebnekaise.
NÄgon som dÀremot hade vÀldigt mycket mer brÄttom var vÄr ledare Niclas Sjögren som kom in pÄ en fin tredjeplats. Han Àr bara sÄ stark!
Grattis Niclas Sjögren till tredjeplatsen!
Bilder frÄn dagens lopp:
