Träningen gör att jag mår bättre!

Först vill jag börja med att tacka för alla gratulationer som jag fått i veckan efter att jag gick ut med min graviditet offentligt här på bloggen. Det betyder oerhört mycket!

För första gången i mitt liv tränar jag inte längre för att prestera något speciellt resultat. Det känns så klart något annorlunda och gör att det är svårt att hitta samma drivkraft och motivation. Under en graviditet kan man inte förvänta sig att bli bättre utan allt handlar snarare om att bevara det man har och att göra sig redo för förlossningen och det som komma skall. Många studier har även visat att det är positivt att röra på sig om allt känns bra. Det gäller dock att inte pressa kroppen för hårt och att lyssna på kroppen.

I början av graviditet blev det endast lugna joggpass. Här tillsammans med min man som snart ska bli pappa.

Just nu har jag ingen plan på vad jag ska träna utan det blir som det blir. Men jag känner att jag mår bättre av att träna och det gör mig både piggare och gladare. De första 12 veckorna av graviditeten var dock inte helt lätta då det mest var en blandning av oro och trötthet. Oro för att något skulle hända med barnet då risken är som störst för missfall i början. Jag är tacksam att jag ändå inte mådde alltför illa utan har enbart spytt några enstaka gånger.

Tröttheten och oron har gjort att jag varit försiktig med träningen. Det har känts onödigt att pressa kroppen när man alltid känner sig trött och hängig. Jag har ändå hållt igång och tagit lätta joggturer på omkring 30-45 minuter omkring 4-5 dagar i veckan. Jag har även försökt köra en del styrketräning för att göra kroppen redo för det som komma skall. Träningen har faktiskt gjort att jag mått bättre och blivit piggare, något som varit den största drivkraften att faktiskt ta mig ut.

Nu när jag kommit något längre i graviditeten (är nu i vecka 18) har kroppen börjat att vänja sig vid den nya förändringen. Jag känner mig både piggare och tryggare i hela situationen. Har därför också börjat att träna något hårdare pass, men bara de dagar när det känts bra för kroppen. Vissa dagar känner jag mig bara trött och sliten och då kan jag avsluta passet efter en kvart eller så blir det ingen träning alls. Andra dagar har det känts som jag nästan flyger fram och har konstigt nog känt mig stark! Då har jag verkligen velat bevara den löpkänslan och sprungit på lite extra. Jag pressar mig däremot aldrig för fullt och håller mig till att max ta i ungefär 80%.

Körde veckans intervallpass med vår musikfil i måndags och kände mig då riktigt stark. Så kul med dagar då kroppen fortfarande svarar!

I tisdags blev det ett styrkepass utomhus med Therese. Vaknade med en del träningsvärk idag…

Jag upplever däremot att återhämtningen känns något sämre nu än tidigare. Om det beror på graviditeten eller att jag bara är något sämre tränad är svårt att säga. Men om jag kör ett tröskelpass som känns bra och inte alls pressar mig hårt, så känner jag mig mer sliten dagen efter passet än vad jag gjort tidigare innan jag blev gravid . Det gör att jag tränar mycket mindre än tidigare och är nöjd med omkring 4-5 pass i veckan. Ett pass kan då vara allt från 20 minuter jogg upp till 60 minuter. Tidigare har jag tränat 5-5 pass och då mycket längre samt tuffare. Nu springer jag väldigt sällan längre än en timme då jag upplever jag blir snabbare tom på energi och lite yr, så det känns då bara onödigt.

Jag är framförallt noggrann med att lyssna på kroppen och kommer inte att fortsätta springa den dagen det inte känns bra. Det viktigast för alla som är gravida är att utgå ifrån sig själv och det man klarar av. Alla graviditeter är olika och det finns inget som är rätt eller fel.

Jag mår i alla fall bättre av att röra på mig och så länge som det fortfarande känns skönt att springa så kommer jag att fortsätta. Men allt är väldigt kravlöst och utan några måsten, vilket efter många år med fokus på prestation och resultat också kännas något befriande.

Nu passar jag istället på att njuta extra mycket av varje löptur som jag kan göra. Vilken dag som helst kan det vända. Jag har även lovat mig själv att vara extra tacksam för varje löptur när jag faktiskt får den där härliga löpkänslan och nästan flyger fram. Något som jag antar kommer bli färre av framöver i takt med att något växer inom mig och jag blir större och tyngre.

Förra helgen kändes det så bra på ett pass i skogen att jag blev tvungen att höja tempot något extra. Njuter extra av passen som känns extra bra. Längre fram i graviditet är det just den känslan jag troligtvis kommer att sakna som mest.