2019 drabbades Lars-Gunnar Molander av blodcancer. Efter att ha insett alla positiva effekter som träningen gör med kroppen har han försökt hålla igång under sjukdomsperioden. Tack vare träningen har han orkat att kämpa sig tillbaka. Under de senaste fem veckorna har Lars-Gunnar deltagit i vår Höstutmaning vilket har gett honom en rejäl kick!
Lars-Gunnar var aktiv landsvägscyklist fram till början på 90-talet då han fick en hjärtsäcksinflammation. Hjärtat orkade knappt pumpa runt mer än någon dag till, men han klarade det och det tog cirka två år för honom att komma tillbaka till livet efter många turer till Falu Lasarett. Under den första tiden hemma var han helt utslagen och han grät av lycka när han orkade gå 120 meter i sakta mak. Detta gjorde att han knappt rörde sig och vikten steg till 126 kg. 2013 började han ta långsamma promenader till jobbet och sakteligen började han åter komma tillbaka till livet.
2019 promenerade Lars-Gunnar sig genom Ultarvasan 45 men vid målgång upptäckte han en stor knöl i armen vilket visade sig var en malingt B-cellstumör som sedan spreds sig i kroppen. 2020 påbörjade han en cellgiftsbehandling och han vägrade deppa ihop även om det var tufft. Han blev rejält utslagen efter varje behandling men i stället för att vila och tycka synd om mig själv accepterade han detta och började kämpa.
Lars-Gunnar började springa och åka rullskidor vilket gjorde att styrkan kom tillbaks och vikten minskade. Lars-Gunnar har aldrig tidigare haft någon kunskap inom löpning men han bestämde sig för att testa Runacademys Höstutmaning, vilket nu gör att löpningen flyter på riktigt bra. I och med hans varierade träning så svarar kroppen bra och han är observant på cancern och andra krämpor.
Vi har fått oss en liten pratstund med Lars-Gunnar om hans tankar och funderingar före, efter och kring sjukdomen.
Du sprang Ultravasan 2019, när började du att springa innan dess?
Jag började småjogga hösten 2018. Då sprang jag max en gång i veckan och som mest 5 km åt gången. 2019 fortsatte jag att jogga och inför Ultravasan 45 sprang jag max 10 km/vecka. Då visste jag inte än att jag hade en malign b-cellslymfon cancer.
Hur orkade du träna trots din cancersjukdom?
Jag hade inget annat val än att försöka göra vad jag kunde, trots att jag var helt utslagen den närmsta veckan efter varje behandling. Sjukvården tog hand om det i min kropp och jag tog hand om det utanför kroppen. Jag hade en bra mental inställning, bra kosthållning utan socker och hade även tillgång att odla ekologiska grönsaker i min egen trädgård ute på landsbygden. De dagar då jag låg utslagen accepterade jag detta och kämpade jag mig ändå upp och kände att trots illamående så levde jag riktigt bra. Efter varje behandling stålsatte jag mig och började springa istället för att tycka synd om mig själv.
Trots min cancer och alla behandlingar har jag 331 effektiva träningstimmar under 2020. Varje dag lyssnar jag väldigt noggrant på kroppen så jag vet att jag inte överdriver min träning.
Hur har löpningen hjälpt dig att ta hand om cancern?
Med en god insikt, starkt psyke, hälsosam mathållning, öppenhet, accepterande och regelbunden daglig motion i form av löpning och rullskidor gör att jag håller på att vinna över min cancer som jag får dras med resten av livet. Dessutom har träningen även bidragit till min viktnedgång, 2013 vägde jag 126 kg och nu väger jag 84 kg.
Vilka pass i höstutmaningen tycker du har varit roligast?
Jag har upplevt en wow-känsla, vilket jag verkligen älskar! Jag har fått lära mig att springa på ett skonsamt och roligt sätt, vilket jag hade noll koll på innan. Tidigare sprang jag med alldeles för långa steg och en ihopsjunken hållning. Nu vet jag bättre och det pass jag gillat mest är löpintervaller i tre olika backar. Jag är verkligen nöjd med höstutmaningen. Trots att den bara pågått under fem veckor har den gjort underverk med min löpning, jag kommer nog fortsätta mer på Runacademy!
Är du friskförklarad idag?
Jag mår så bra jag kan just nu. Jag är glad att jag kan hålla cancern i schack, men den kommer komma tillbaka. Jag vet bara inte när och hur…
Ett stort tack säger vi till Lars-Gunnar och hoppas att hans historia kan inspirera fler i samma situation.